”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige.”
(Gunnar Sträng, tidigare socialdemokratisk finansminister)
Men, vänta nu, antar jag att mer än en häpet utbrister om blicken träffar deklarationen ovan. Brukar inte deklaranten mer än gärna kalla sig ett ”gammalt rödskägg”?
Anspelande på de kvarstannande, aldrig övergivna eller förnekade erfarenheterna från studentrevoltens stormiga Upsala 1968. En grånad nostalgiker och revolutionsromantiker som ömt vårdar sina politiska minnen. Och kan man inte, nästan till leda, få höra från honom, misstänkande en sorgsen underton eftersom han upprepar det så ofta, att ”mammas socialdemokrati är död”?
Den moder med vilken det unga rödskägget hamnade i heta duster om den politiska rörelse som hans dagars upphov lojalt i ur och skur, vått och torrt, försvarade livet igenom.
Och som förärade henne en Hjalmar Branting-medalj efter ett långt och troget verkande i rörelsens tjänst. Sonen har den i sitt förvar efter hennes bortgång. I en, som den påkallar, röd liten ask.
Hur många tänker omedelbart den bistra, hon drar aldrig på munnen, Magdalena Andersson och vapendragaren Sancho Panza, förlåt, Tobias Baudin menar jag, om jag säger ”Socialdemokraterna”?
Eller teknokraten Mikael Damberg och vindflöjeln Peter Hultqvist från Borlänge? Den senare äger konsten att byta åsikt snabbare än han byter skjorta. Särskilt om Nato och alliansfriheten.
Hur många tänker den överlägsna retorikern Olof Palme, hånfull mot de verbalt sämre utrustade, Torbjörn Fälldin och andra? Eller kanslihushögern med Kjell-Olof Feldt i spetsen. Han som skrev om löntagarfonder som ett skit han ändå måste baxa till riksdan.
Med sitt vattenkammade entourage av broilers och karriärister som inifrån vred SAP i den, enligt dem, heliga marknadens nyliberala riktning?
Jag vågar nästan ta gift på att det inte är många som tänker, för de flesta har aldrig hört talas om, August Palm och Axel Danielsson. Eller Kata Dahlström. Men där har ni den socialdemokrati jag känner mig befryndad med.
Att nämna Andersson och partikamraterna ovan i samma andetag? Nej, det går jag inte med på. De är inga ”riktiga” socialdemokrater. Sedan må de hand i hand sjunga Internationalen, knalla i 1 maj-tåg, strö röda rosor omkring sig, orera om solidaritet och jämlikhet hur mycket de vill. Mig lurar de inte. Nix.
De är inga socialdemokrater i pionjärernas ursprungliga mening. Men det är jag. Och jag påstår att syndafallet, om jag tillåts använda en biblisk glosa, började redan med överklassaren, professorssonen Hjalmar Branting. Min tes, kanske konspiratoriskt anfäktad, är att han fruktade folket, den kollektiva kraften. Och motarbetade därför den revolution på svensk mark som jag bestämt vill hävda var på gång 1917, i spåren av den ryska revolutionen. Istället för mobilisering av de egendomlösa proletärerna, avväpning. Avtal och förhandlingar i ordnade former. Kompromissens och klassamarbetets diskurs. Saltsjöbadsandan. Vi fick allmän rösträtt och i förlängningen, många år senare, Magdalena Anderssons avideologiserade makten framför allt-rörelse. På 70-talet en socialdemokratiskt initierad, arbetsrättslig lagstiftning som bakband facket.
Jag är en socialdemokrat i rakt nedstigande led från pionjärerna. Ett rörelsens barnbarnsbarn. Det är inte hon. Kanske bör Håkan Juholt, den radikala mannen från Oskarshamn som myntade begreppet ”klägget”, ses som ett lovvärt undantag vad gäller ”modärna” socialdemokrater. Men honom myglade de bort.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
