Med detta avslutar jag mina publiceringar ur Richard Peters manuskript och fortsätter istället i lugn och ro med översättningsjobbet så långt jag orkar. Hela manuskriptet är på 590 maskinskrivna sidor och omspänner tiden ända fram till andra världskrigets slut. Kanske gör jag så småningom en liten bok av det som jag tror kan vara av historiskt eller annat intresse.
Såvitt jag förstått finns relativt få skildringar från första världskrigets skyttegravar. Några klassiker förstås; Henri Barbusse Elden (1916), Ernst Jünger I stålstormen (1920) och den alla känner till Erich Maria Remarque På västfronten intet nytt (1929). Ser på nätet att det även finns en fransk roman av Roland Dorgelès (1885-1973), som vid krigsutbrottet var känd författare och journalist och som skrev krigsromanen Les Croix de bois (Träkorset) (1919), men som aldrig översatts till svenska.
I dessa böcker skildras skyttegravarnas fasor på olika vis. Hos Jünger på ett högstämt och heroiskt sätt, hos de övriga utan de stora, abstrakta orden hos Jünger; fosterland, ära, plikt och offer. Remarque skildrar den absoluta intigheten naket, ohyggligt och det meningslösa – och människorna mitt i, som han själv upplevde det.
Så dyker nu långt senare denna nya ögonvittnesskildring av Richard Peters upp, som också ingående skildrar förhållandena av en som faktiskt var mitt i helvetet i tre långa år. Att han överlevde och att en digitalkopia av manuset råkar ha hamnat i mina händer känns som mirakel.
Ett sammanträffande är att Ernst Jünger endast var två år äldre än Richard Peters, båda uppväxta som borgerlig skolungdom i Hannover och båda fångade i Vandervogelrörelsen och båda tillbringade tre år på västfronten. Kanske kände de varandra. Men Jünger gjorde officerskarriär medan Peters förblev ett skyttegravssvin. Så deras skildringar av kriget blev väsensskilda.
Peters manuskript skrevs 30 år efteråt. Det gör att många traumatiska minnen bleknat och trängtas undan varpå mer spektakulära intellektuellt bearbetade händelser kommer i förgrunden. Ganska naturligt och nog så intressant. Men man anar ändå de stora inre upplevelser av ren fasa som varje individ på plats måste ha drabbats av. Skildringar av kamraterna eller hans egna personliga reaktioner och förhållanden saknas alltså i stor utsträckning. Skidringen är filosofisk, politisk även ibland ganska teknisk.
Förmodligen beror skildringens lite ytliga karaktär också på en för oss obegripliga distansering dessa pojkar lyckades hålla till den ständigt överhängande dödsrisken. Kanske denna intellektuellt tillkämpade förmågan att hålla döden på armlängds avstånd är en del av förklaringen till att de kunde inrätta sig i ett någorlunda vanligt liv efter kriget. Rickard Peters blev 67 år och uträttade en hel del efter skyttegravarna. Men han var nog en rastlös människa resten av livet.
Det fanns även konstnärer som fångade fasorna och galenskapen i skyttegravstillvaron på ett mästerligt sätt. Otto Dix är den kanske främste. Han var också där i tre år. Han såg och blev aldrig av med sina intryck. Han fortsatte sedan att skildra galenskapen, den som följde efter kriget i Weimarrepublikens dekadenta och traumatiserade samhälle.
Måtte mänskligheten slippa ännu en utbrott av den fasansväckande kollektiva galenskapen.
Alla avsnitt i serien Richard Peters >
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
