Fotomontage Redax
Jag får inte ihop det, och jag är nog inte ensam …
Visst ser jag likheterna mellan Sverigedemokraternas agerande idag och NSDAPs agerande i 30-talets Tyskland. Visst ser jag likheterna mellan andra högerpopulistiska och/eller öppet fascistiska partier i många europeiska länder (inte minst Svoboda och Högersektorn i Ukraina) och Mussolini i Italien, Franco i Spanien, Pilkorsare i Ungern Quislingar i Norge … före och under andra världskriget. Populister, antidemokrater, chauvinistiska, främlingsfobiska och klassblinda äro de alla, samt ibland grovt rasistiska och mer eller mindre öppet knutna till beväpnade milisförband.
Alla vet vi också att det är det globala kapitalet som håller i taktpinnen i vår del av världen. För dem är den fria rörligheten av varor, tjänster, människor och kapital (EUs ”fyra friheter”) ett trängande behov för stärkandet av makten över handelsvägar och marknader. Gränserna är för dem hinder. Därför lägger de (hittills) knappt två strån i kors för att stoppa krigen i Mellanöstern eller i Ukraina och det närmast obeskrivliga mänskliga lidandet i dess spår. Rörligheten och gränsernas uppluckrande är ju prio 1. De tjänar på obegränsad tillgång till kringflackande låglönemassor.
Men det globala kapitalet står skenbart i motsättning till den växande främlingsfientliga och gränssättande högerpopulismen i Europa. De motiverar sin egen (oundvikliga) politik i Afghanistan, Irak, Libyen och Ukraina med klassiskt demokratiska argument som frihandel, kvinnofrigörelse och allmänna västerländska värden.
För att kunna marschera vidare i denna oundvikliga riktning måste tyvärr yttrandefriheten naggas i kanten, den nationella suveräniteten maka åt sig och medborgarrätten relativiseras, rättssystemen ”reformeras”, totalövervakning av enskilda individer införas, mjuka statskupper (Grekland, Portugal …) genomföras – allt detta alltså för demokratins skull. Snacka om antidemokratiska tendenser. Uppenbart är det en sorts smygande fascism. Ja, denna utveckling framstår till och med som en upptakt till ett tredje världskrig.
Men det här är för många alltför skrämmande att säga i klartext. Det är därför ganska naturligt, men knappast förnuftigt, att huka för klarsyn här. Det hotar ju människors frihet, säkerhet och välfärd i betydligt större utsträckning än högerpopulismen (SD & Co). Men medge att det ändå är högerpopulismen som dominerar den fascistiska hotbilden i media.
SD & Co skall visserligen inte förringas, eller på något sätt uppmuntras i sitt motstånd mot globalkapitalets rörlighetsideal (flyktingstopp mm). Nej, de spelar en roll som nyttiga idioter genom att tjäna som syndabockar och avledare av uppmärksamheten mot de stora skurkarna; det/de som primärt driver fram krigen och jagar människorna på flykt.
Förresten, att vilja stoppa flyktingvågorna eller hjälpa flyktingar i närområdet må ju vara lika legitimt som att hjälpa flyktingar i Sverige genom ett anständigt mottagande och ett rättssäkert asylsystem, eller hur? Alltså, varför ska SD ges monopol på att vilja hjälpa flyktingarna i Turkiet, Libanon eller Jordanien via UNHCR?
Vart leder mig nu detta resonemang?
Fascismen verkar smyga på oss från olika håll, både genom globalkapitalismens ”oundvikliga” krig, flyktingströmmar och allt demokratiinskänkande myndighetsagerande som följer längs detta spår. Men också via SD med sin öppet fascistiska svans, de som gör sig breda på nätet genom kränkning av mänskliga värden, uppmuntran till våld, listor på flyktingboenden, kvinnoförakt, homofobi, judehat, islamofobi … De luckrar ju upp samhällets solidariska tankemönster, skapar kris- och kaosstämning, stor osäkerhet, rädsla och dystra framtidsbilder. Vilket också, enligt alla historiska erfarenheter, är fascismens nödvändiga mylla.
Enligt globalkapitalets politiker – ni vet de som hellre räddar en bank än människor i nöd – är all högerpopulism (fascism) som är emot EU riktig fascism. Men, öppen fascism (ja till och med väpnad fascism som den i Ukraina) som är för EU, kan man smidigt samarbeta med. Är det inte märkligt att det här kan accepteras bland fint folk i maktens korridorer utan ens ett litet lyft på något enstaka ögonbryn? Jag saknar en modern Torgny Segerstedt!
Trots att Carola Lemne (Svenskt näringsliv) lär ha haft ”samförståndsmöten” med Jimmy Åkesson har man ännu inte försonats. De tjänar fortfarande på att uppträda som varandras motståndare. Det gör bilden suddig och demokratins upplösningstendenser svårtolkade. Men, den dag demokratins och EUs legitimitet och alla dess grundvärden runnit ut i avloppet, blir det fritt fram för fascismens båda ansikten att förena den politiska och den ekonomiska makten. SD är redan Sveriges näst största parti. Den dagen är det nog för sent att stoppa kriget.
Jag hamnade till slut i en mycket dyster framtidsbild. De goda krafterna finns försåts överallt, men man måste dra åt samma håll. Än har vi lite tid på oss. Rätta mig om jag har fel. Få saker kunde glädja mig mera.
Du har rätt. Svenskt näringsliv och SD kommer att hitta en ”fungerande modell” för samförstånd. Gissningsvis en ”lagom” stor invandring för upprätthållandet av arbetslösheten med särvillkor för de invandrade i form av extra låga löner, noll anställningstrygghet och särregler när det gäller arbetsskydd kombinerat med villkorade uppehållstillstånd som förnyas endast vid anställning. Med andra ord, ungefär vad regeringen och alliansen just enats om förutom ordet ”lagom” som kräver kvotsystem och gränskontroller. Huruvida det kommer att vara just SD med stöd av KD och div avhoppade moderater som genomför det eller S, Mp tillsammans med alliansen är väl det enda osäkra.
Mitt viktigaste argument för att vårt land och folk hotas av fascism är historiskt. Den fick aldrig något större gehör under 1930- och 40-talen. Det fanns ett par nazistiska partier som ställde upp i val. De fick inte många röster. Nils Flyg övergick från att vara kommunist till att leda en fascistisk fraktion. Det blev ett misslyckande – också ett personligt för honom. Svenska folket liksom det brittiska och övriga folk i Norden verkade immuna. Klart det också hade betydelse att dessa idéer bekämpades av andra partiet – viktigast socialdemokrater och kommunister. Rent praktisk politik som uppgörelsen mellan SAP och Bondeförbundet anses ha motverkat nazistisk påverkan av bönderna – speciellt de i Skåne.
Tror att svenskarna till övervägande del är antinazister och inte fångas av liknande idéer. Rasism har också efter kriget haft svårt att få gehör. Håller inte med mainstream som ideligen försöker måla upp detta spöke. Mycket skruvade argument och enstaka exempel, tycks det bygga på. Väl är det.
Sixten!
Jag tror också att svenska folket är förhållandevis välvaccinerade mot fascism och nazism. Men tiderna och politiken förändras. På 30-talet fanns en starka antinazistisk rörelse representerad i fackföreningar och respekterade politiska partier. Man litade till att demokratin faktiskt innebar folkinflytande på många plan. Men hur är det nu? Jag tror att nedvittrandet av vår demokratis legitimitet för en handfast organisation av folkinflytandet och frånvaron av en begriplig och folklig antifascism, öppnar för vad som helst. Tror alltså att en ny modern fascism mycket väl kan ta makten i Sverige. Men den kommer säkert att kalla sig något annat.
Att det fanns fördomar förr betydde inte att de var viktiga politiskt. Finnjävlar, svartskallar, lappjävlar m fl epitet som kunde utslungas ganska öppet betydde inte att folk flest funderade att rösta på Lindholmarna eller Oredssons framför SAP.
Det fanns andra och betydligt viktigare frågor vad gällde politiskt ställningstagande (löner, arbetsvillkor och avtal m m) som man gav rösten till medan de organiserade nazisterna/fascisterna, som trots allt fanns, framstod som sekter.
Alla de som pratar om hur fint och förståndigt det var på Olof Palmes eller Strängs/Erlanders tid (eller säg tidpunkt X före 1990-talskrisen, som markerar vårt moderna syndafall) borde ha varit i kaffe/rökrummet på en genomsnittlig verkstad under samma tid. ”Rå men hjärtlig” var tonen (och då har jag inte ens tagit upp pinup-bildernas sexism).
Självfallet var inte alla så, eller ens en majoritet, men det ”skamliga” har funnits där hela tiden som en underström, något som aldrig protokollfördes eftersom alla visste att det tillhörde sådant snack som inte passade sig av anständighetsskäl och som var helt ovidkommande i politiken.
Som politisk kraft har rasismen aldrig haft något inflytande i Sverige men som ressentiment har det funnits där hela tiden.
Det som över åren irriterat mig är alla anti-nazisters, anti-rasisters och anti-fascisters benägenhet att tala om nazism, rasism och fascism som blott ideologier. Det bortser från det absolut avgörande elementet av våld när dessa ideologier skaffade sig politiskt herravärlde. Hitler kom till makten genom allt det våld han utlöste efter att han på parlamentarisk väg blivit rikskansler.
Anti-nazisters, anti-rasisters och anti-fascisters inställning är i sin tur en avspegling av deras egen naiva tro att t ex socialistiska revolutioner kan ske utan våld.
Jag tror svenskarna var och är lika mottagliga för nazism, rasism och fascism som alla andra mindre lyckligt lottade folk. Men av olika skäl, bl a regeringens förbud 1934, har vi aldrig sett dessa rörelser organisera sig i militära förband som skedde i Tyskland, Rumänien, Italien, Spanien och andra länder, bl a Storbritannien.
Jag tror inte att en fascism av Hitlertyp kan komma tillbaka mer än i marginaliserat skick. Däremot ser vi hur demokratin demonteras i namn av ”globalisering”. Den demokrati vi känner till har bara fungerat inom nationalstatens gränser.
Den ryske sovjetdissidenten Alexander Zinoviev hävdar i en intressant intervju från 1999, som gjordes av den franska tidningen Figaro att Sovjetunionens kollaps gjorde att demokratin i väst försvann. Man kan googla på ”The End of Communism in Russia Meant the End om Democracy in the West”. Han pratar om att i den postkommunistiska eran har det uppstått en ny slags totalitarism där finansvärlden dikterar villkoren för alla politiker, även USA:s president. Han hävdar också att folken i västvärlden är mer hjärntvättade än sovjetmedborgarna någonsin var.
Vi kan se många exempel på detta även i Sverige där sju partier i stort sett för samma politik. Visserligen försöker de avskilja sig i sin retorik men de vågar inte ens avprivatisera skolan, trots det förödande resultatet vi sett av privatiseringen. SD är faktiskt det enda oppositionspartiet, och det enda de är intresserade av är invandringspolitiken.
Jag tror att Zinoviev har rätt i mycket, men han är kanske väl pessimistisk. Men intervjun gjordes 1999 när (den i väst hyllade) fyllbulten Jeltsin hade regerat i Ryssland sedan kollapsen. Medellivslängden sjönk 10 år under denna tid och alkohol och drogmissbruk ökade enormt.
I propagandan för den unipolära värld som både Zinoviev och Putin varnar för så används begrepp som ”en gränslös värld” och ”se bortom den svenska ankdammen”. Låt er inte luras! Den världen har aldrig avsetts att vara horisontell, där människor och företag ska mötas på lika villkor. Utan den har alltid varit vertikal, där vi alla ska rätta oss efter Wall Street.
Vi får säkert behålla demokratins yttre attribut men inte glömma att du blir avlyssnad och att en drönare kan nå dig var du än är.
Det finns så mycket vilsen hjälplöshet idag som jag inbillar mig var mycket svagare på den tiden vi hade en stark arbetarrörelse som man kunde delta i eller i alla fall stödja för att man visste att den skapade en bättre framtid.
Åsikter och drömmar är helt irrelevanta om det inte finns något rimligt sätt att förverkliga dem, d v s så länge de är individuella och inte bärs upp av ett kollektiv som har visat sig kunna handla. På det sättet kan man tycka att LO:s envetna motstånd mot alla kollektiva aktioner är mer skrämmande än hur många SD-are som helst.
Anders P!
Jag antar du menar uniformsförbudslagen från 1934:
Uniformsförbudet upphävdes formellt den 1 juli 2002. Läser vidare i Wikipedia: ”Hovrätten för Västra Sverige fann i en dom 1996 att uniformslagen ’uppenbart strider mot regeringsformens regler till skydd för’ yttrandefriheten, och ogillade åtalet mot en person (nazist) som åklagaren ansåg hade brutit mot lagen, genom bärande av armbindel med hakkors. […] Idag råder således inte något förbud mot bärande av politisk uniform, även om bärande av vissa symboler kan utgöra hets mot folkgrupp.”
Lars J!
Du nämner i din kommentar en intervju med Alexander Zinovjev från 1999. I diskussionen kring mitt inlägg ”Kapitalismens högsta stadium” här på lindelof.nu 29/10 länkade jag till den intervjun. Jack Londons ”Järnhälen” tycker jag också är intressant i sammanhanget. Någon ny Hitler tror jag inte på. Historien upprepar sig aldrig.