Jag inhämtar på SVT Nyheter att var fjärde lärare på olika sätt har hotats av elever. Tänker omedelbart två saker. För det första att det kan föreligga ett mörkertal, att det är värre än vad Lärarförbundet (jag tror det är källan) signalerar. Känsligt för den enskilde läraren att tillstå hot, avslöja att densamma kanske tappat greppet på sin egen arbetsplats. Eller så tas nu bladet från munnen, det har helt enkelt gått för långt. Kan vara så också. Hoppas på det senare.
Undrar i nästa stund vilka som hotar sina lärare, barn till från utlandet inkommande? Frestas tro det. Vi urinnevånare är föraktade av dessa, enligt dem inte värda någon respekt. Bland oss lärarna.
Det händer saker i skolan som skulle ha varit fullkomligt otänkbara på min tid. Jag minns ett enda fall, en teckningsläsare i realskolan som trakasserades. Han hade nerverna utanpå skjortan, lättrubbad och tacksam att ge sig på. Så fult av eleverna, oförlåtligt.
Men det var den ende. Annars tukt och förmaning som gällde, ordning och reda.
Och även om jag alltmer kom att lida av skolleda, musiken och mitt rockband trängde undan skolan, lärde jag mig mycket och som stannat kvar. Det märker jag än idag.
Det värsta är att jag tänker att i Löfvenland saknas ett överjag. Och naturligtvis är det kopplat till 2015 och därefter. Det ger oss inte hela sanningen, men en stor del av den. En migrations- och integrationspolitik som inte varit någon – ett enda stort haveri.
Sverige har förvandlats från internationell förebild till avskräckande exempel, ”se upp så det inte blir som i Sverige”. Jag skäms.
Samhällsbegreppet är relativiserat. Vi lever inte i ett homogent land längre, det land jag växte upp i och som också präglade skolan. Det talas om parallellsamhällen – vad sjutton är det, får jag lust att utbrista.
Det kan bara finnas ett samhälle, allt annat är kaos och närmast något som liknar ett nedbrytande inbördeskrigstillstånd. Framför mig ser jag Libyen, Balkan – sönderfall. När en stark centralmakt saknas. Måste vi hamna där?
Det farliga är den utbredda rädslan för att inte klart utsäga att vissa kulturer och sociala tillstånd är bättre än andra, därför till varje pris måste försvaras.
Jag kan inte längre förstå hur ett överjag – gemensamma normer och värderingar som håller samman samhället – skall kunna återskapas. Häromdagen skrev Birgitta Sparf om Rinkeby och var inne på detsamma.
Jag orkade inte läsa hennes inlägg till slut, sorgen för stor över hur det numera är. Mitt land har tagits ifrån mig, en tung känsla som varje dag infinner sig.
Vi är förlorade. Jag slår på tv:n till lunchtoasten. Damberg surrar, en S-märkt apparatskij och billig amatörskådespelare som bistert försöker hålla statsrådsmasken. Räddaren i nöden? Skulle inte tro det. Tror han det själv? Men maler på. Vem tar honom längre på allvar?
Vad betyder det när ett barn hotar en vuxen? Hur många gånger fick jag inte som lärare höra ”Du skall få se” och liknande från en elev som blivit på allvar tillrättavisad. Visst finns det också mycket allvarliga hot, men hur många är de av de hot som var fjärde lärare blivit utsatt för?
Jag håller med Lasse. Det är verkligen uppochnedvända tider här i landet (och i andra så kallade västländer) och skovet är stort och troligen oåterkalleligt.
Under ett antal år har identitetspolitik gjort allt för att exploatera relationerna mellan stor-liten, vuxen-barn, mästare-novis, lärare-elev, värd-gäst, åklagare-brottsling, pojke-flicka, man-kvinna, vit – icke-vit osv. Den har till och med lyckats med att skapa en alldeles egen begreppsapparat för de nya, och av de regnbågsfärgade khmererna, önskvärda normerna. Och vips har vi hamnat i Sanningsministeriet och nyspråket (Orwell). Och nyhetssändningarna i SVT och Sveriges radio agerar moralpolis. Ett inslag om ökat skjutvåld följs omedelbart av ett reportage från Malmö där en före detta (?) kriminell får berätta om sitt nya liv och drömmen om att bli rappare och att han använt sparade pengar (sic!) för att köpa sig en bostadsrätt. Alltså rena amsagan.
Den som är man, vit, medelåldersplus, expert, överordnad, ordningsmakt, svensk, kristen m m faller hela tiden på de nya semantiska snubbeltrådarna. Som en liten motståndshandling kan du titta på anrika Scalateaterns roliga serie ”Premiärdatum oklart”
Jag är ett ”barn till ett från utlandet inkommande”. Och hotade aldrig någon lärare…
”Vi utlänningar måste hålla ihop”, sade en utlänning till min dåvarande fru, som har ursprungsland Peru!
”Jaha”, sade jag, ”det är ett ovanligt uttalande”, och funderade vidare, att landet Sverige har i och med medlemskapet i EU öppnat upp än mer för arbetssökande och öppnat upp invandring från alla världsdelar.
Men det spelar tydligen ingen roll hur politiken har öppnat upp vårt land för ökad migration, så har vissa invandrare en aversion till ursprungssvenskar, en slags mentalitet av vi och dom. Och att de där svenskarna kan behandlas hur som helst. Nå, nu var det endast EN utländsk person som gjorde ett uttalande.
En lösning – vad gäller elevers hot och våld mot lärare – är att sätta in en väktare i lärosalen. Som ett svar på att samhället inte tolererar sådant beteende. En slags markering. I tunnelbanor går det alltid omkring väktare. Dags för skolor?
Jag som gick i folkskola från 1951 till 1958, blev aldrig agad av någon lärare. Däremot blev min yngre bror allvarligt misshandlad av en lärare för att han svarat emot honom. Läraren, som var överlärare som det hette och inte min brors klasslärare, hade sagt åt honom att gå ut på rasten. Min bror hade då frågat varför han inte också avhyste några pojkar som gick i 9:an som också fanns i trappen. Var det därför att de var för stora och att överläraren inte vågade?
Efter rasten kom denne lärare in i klassen och misshandlade min bror. ”Klassfröken” bara såg på utan att ingripa. Min bror sa inget hemma, men hans lärarinna ringde till min mamma och frågade hur det stod till med min bror. Mamma svarade bra, men undrade vad som föranledde frågan. Lärarinnan sa att då skulle hon inte säga något mer. Då sa min mamma, har man sagt A fick hon nog säga B och min brors fröken berättade alltihop.
Min mor frågade då, och du gjorde ingenting för att skydda min pojk? När pappa kom hem från arbetet och fick höra detta, var hans första reaktion att han skulle cykla till överläraren och spöa upp honom. Mamma sa att han fick lugna ner sig och de kom överens om att brorsan och pappa skulle besöka den misshandlade läraren på kvällen. De gjorde så och överläraren bad om förlåtelse och bad på sina bara knän att de inte skulle anmäla misshandeln för då skulle han – som hade blivit föremål för åtgärder från kommunens skolledning gå grund av liknande händelser – bli avskedad och att han bara hade några år kvar till sin pension.
Den bästa läraren jag hade i folkskolan slog oss aldrig, men jag minns att han en gång hotade en klasskamrat – en pojke som slagit en flicka – med att om det upprepades skulle han ta in honom i materielrummet. Vi elever visste alla vad det betydde. Den läraren var en fantastisk pedagog, men jag – som i stort sett inte kan sjunga – sjöng med på en sånglektionen. Läraren ställde mig då i skamvrån för att jag saboterade lektionen. Jag sjöng aldrig med på sånglektionerna sedan.
Hannu K!
Precis. Det är exakt så. Det nordiska samarbetet i nöd och lust fungerar när det behövs. Därför kunde Sverige (som slapp kriget) ta emot hundratusentals (!) norska, finska, danska och baltiska flyktingar samt judiska överlevare när det var läge för det. De som stannade kvar i landet kom nästan omedelbart i jobb och ingick snart i det gäng som byggde Sverige. Väldigt få behövde bidrag. Lite friktion kanske det var här och var, dock försumbar. I ljuset av det som sker i dag i vårt land var den att beteckna som noll.
Finlands sak var vår. Närområde = närområde. Nordafrika är inte vårt närområde.