Nu börjar det bli riktigt creepy – ett betydligt starkare begrepp än dess svenska översättning ”obehagligt”.
I DN idag får vi veta att det riktigt fria ordet – det där friheten finns hos sändaren (mediet) att skicka ut sitt budskap utan förhandscensur (enlighet lagen alltså) – har passerat sitt bästföredatum. Medierna har nämligen blivit för fria och folk är (eller blir) för dumma av det som pågår. Man kan inte längre begära att folk ska kunna förstå och sortera i all den propaganda och alla motstridiga budskap som sköljs över dem via TV och sociala medier. Därför måste nu mått och steg vidtas för att styra upp och vägleda de godkänt fria tankarna av ansvariga myndigheter.
Ett steg i denna riktning är att hindra ”tredje part [som] arbetar i det dolda för att underblåsa främlingsfientligheten i Europa”. Nato misstänker nämligen att så är fallet. Därför har man satt in ”informationskrigsexperter för att hitta dem som ligger bakom kampanjen”.
En sådan expert är Janis Sarts, chefen för Natos strategiska kommunikationscentrum, Stratcom i Riga. Han säger till Dagens Nyheter:
Vi ser specifika samband i en rad länder som pekar mot att någon försöker påverka. [Man har] upptäckt ett mönster i hur informationen sprids i hatkampanjerna.
Å ena sidan är det svårt att utpeka någon främmande makt, men å andra sidan var Rysslands agerande på Krim ett tydligt exempel på vad man ”kan uppnå med den här metoden”. Ryssland utpekas alltså.
Vidare meddelas att försvarsminister Peter Hultqvist i måndags offentliggjorde att regeringen överväger att gå med i Stratcom och att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redan inlett kontakter. Mikael Tofvesson (en chef på MSB) har redan besökt huvudkontoret i Riga och instämmer i den bild som Janis Sarts ger.
Vidare redogörs för hur den öppet nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) i september haft besök av och mottagit en penninggåva från en högerextrem ryss som tillhör en organisation som skickat frivilliga till separatisterna i Ukraina och som ännu inte tystats av Putin. Därför kan organisationen misstänkas vara en Putinagent. Alltså kan Putin misstänkas att via agenter styra svenska medier.
Med dessa motiveringar vill man nu inleda ett informationskrigs-samarbete med Nato och styra informationsflödet i Nato-riktning.
Två frågor till DN (i det här fallet) m a a ovanstående: Hur ser ni själva på er roll i det så kallade propagandakriget mellan Ryssland och Nato. Är inte ovan länkade artikel ett exempel på löst grundade konspirationssamband och skrämselpropaganda?
Två frågor till svenska politiker och andra makthavare: Hur ska vi som tror att inte ens Nato alltid har helt rent mjöl i påsen kunna lita på det som förmedlas av en Natofiltrerad svenskt offentlighet? Vem slår vakt om svensk yttrandefrihet?
Och en fråga till er kära läsare: Är inte sagda artikel ganska creepy?
En viktig fråga att lyfta, Knut. Inte mycket förvånar längre. Nyheten att Peter Hultqvist (och tydligen regeringen – MP vart tog din själ vägen?) vill att Sverige ska bli med i Stratcom tyder på total brist på insikt om Västs och Natos del i propagandakriget, där Ryssland får ta hela skulden både för metoder och resultat. Följderna blir upptrappning av våldet. Fiendebilder är inte bra när man ska minska spänningar och bidra till lösning av konflikter och problem. Personifiering, i detta fall till president Putin, är inte heller bra. Jag tänker på det bibliska uttrycket om grandet och bjälken. Jag är inte bibelsprängd så jag vet inte var det står, men det var Jesus som talade till lärjungarna om att de såg grandet i fiendens (motståndarens? grannens?) öga men inte bjälken i sitt eget.
Jag gillade dina frågor, Knut. Ja, jag håller med om att det är creepy, t o m väldigt farligt.
Så här skriver en kommentator, som inte vill uppge sitt namn.
Det känns som varje dag var första april. Varför förlägga detta organ just till Lettland? Jag citerar ur en PM från svenska ambassadens i Riga:
Efter nästan ett kvartssekel är således drygt en kvarts miljon människor fortfarande icke-medborgare. Fast kanske ska även landvalet ses som ett budskap till Putin och ryssarna …
Svar till Karin Utas Carlsson:
Här är ”grandet och bjälken” enligt 1917 års översättning (fint med sökfunktionerna på nätet, i detta fall på sajten: http://www.bibeln.se/
Matt 7:3
Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
Matt 7:5
Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
Luk 6:41
Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
Luk 6:42
Huru kan du säga till din broder: ’Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga’, du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.
För övrigt har jag länge ansett att det är avslöjande av anglosaxisk krigspropaganda som bör avslöjas. Våra medier kör oftast utan någon kritik vidare hetsen som kommer från Washington och London.
Det är en sak jag undrat över de senaste året: under lång tid har det varit sådan veklagan över svensk undfallenhetspolitik under 2:s världskriget. Men allt eller nästan allt var ju känt sedan länge. Den figurerar, om inte annat, i den mycket populära TV-serien ”Någonstans i Sverige”.
Men den undfallenhetspolitiken varade i bara fem år och skedde under klart militärt hot. Den nuvarande undfallenheten emot USA har pågått i 10-15 år utan, mig veterligen, något militärt hot från jänkarnas sida. Undras hur våra barnbarn kommer att skildra detta kring 2050?
Den svenska ”rysskräcken” inte bara har sin rötter i rädslan för att toviga kosacker ska komma och bränna ner våra hus och röva våra döttrar, utan också lika mycket avskyn för herreklassen i de närliggande baltiska provinserna i det tsarryska imperiet. Man ville bland svenska bönder inte komma under ”livländska foten” som det hette. När jag ser bilden av den lettiske herremannen Janis Sarts (som han själv vill presentera sig) så får jag samma krypande känsla.
Men det handlar inte om Sarts personliga egenskaper. Öststaterna, inklusive de baltiska staterna, men exklusive Tjeckoslovakien, var under sin självständighet under mellankrigstiden 1919-39 aldrig några demokratier utan hel- eller halvfascistiska stater. När i gårdagens UNT superliberalen Håkan Holmberg bekymrade sig över utgången av det polska valet befrämjar han myten att de f d ”öststaterna” var små socialliberala mönsterriken som förtrycktes av despotiska bolsjeviker.
Man ska inte glömma att t o m Finland totalt missbedömde ryssens avsikter på försommaren 1944.
”Finländarna är ett allvarsamt, envist och burdust folk och man är tvungen att bulta in vett i dem”, lär Stalin ha sagt.
Och bulta var just vad Stalin gjorde den 9 juni 1944, när en sovjetiska sommaroffensiven inleddes med sådan kraft och brutalitet att finnarnas 10:e division på Karelska näset i sort sett kollapsade inom några dagar (eldstormen lär ha överträffat allt som dittills hänt på östfronten och överträffades inte förrän Röda arméns huvudanfall mot Berlin 1945).
Finnarna togs på sängen; styrkor som hade kunnat flyttas från Östkarelen till Näset började inte förflyttas förrän offensiven var ett faktum. Moskva krävde kapitulation och finnarna förstod mycket väl att den var villkorslös. Mannerheim gav Karl Lennart Oesch befälet över finnarnas samtliga styrkor på Näset. Moskva var så segersäker att man befordrade Röda arméns befälhavare på Näset, general Govorov, till marskalk av Sovjetunionen, så att de finska officerarna skulle kapitulera till en marskalk. Men kapitulationen kom aldrig. Oesch lyckades genom skickliga frontförkortningar undvika ett sammanbrott på Näset, och efter slaget vid Tali-Ihantal, där finnarnas artilleri spelade huvudrollen, fick Stalin nog och förflyttade sina bästa förband till där de behövdes bättre, i operation Bagration (befrielsen av Vitryssland), som inletts den 22 juni 1944. Sovjetunionen slöt separatfred med Finland, som därmed blev det enda krigförande landet på den europeiska kontinenten som aldrig ockuperades.
Mats L!
En stilla undra med anledning av din inledande mening ovan: ”Man ska inte glömma att t o m Finland totalt missbedömde ryssens avsikter på försommaren 1944”: Ska vi tänka att ett ryskt anfall mot Sverige kan komma när som helst?
Jo det är sant, ryssarnas avsikter kan totalt missbedömas. I mars 1809 stod de med en övermäktig armé utanför svenska kusten, innanför vilken det rådde allmänt politiskt, militärt och civilt kaos sedan regenten störtats i en statskupp. Istället för att då göra det som alla väntade, marschera in, drog de sig tillbaka till finländska fastlandet. Varför? Här är mitt förslag till svar.
Knut!
Nej, jag tror inte att ett ryskt anfall mot Sverige är sannolikt. Däremot tror jag att vi måste vara så bra vi bara kan att förstå Ryssland och dess säkerhetsbehov. Min poäng var att inte ens Finland, som 1944 befunnit sig i krig med Sovjetunionen i tre år, förmådde läsa Stalins avsikter och trodde, aningen naivt kan man tycka i efterhand, att Finland skulle bli del av en bredare fredsuppgörelse när Tyskland var besegrat, och därför inte utsättas för ett storanfall. Stalin var av annan uppfattning, men för en gångs skull under 1944 fick han inte som han ville. 1948 utbringade han vid ett middag med finska gäster en skål för den finska krigsmakten.
Som du noterat försöker jag använda nyheterna i Pervyj Kanal för att avläsa Rysslands avsikter. Jag skrev på din blogg i början av sommaren att en rysk offensiv genom Mariupol mot Krim vore det mest logiska sett från rysk horisont om man ville uppnå åtminstone någonting av strategiskt värde av sitt krig i Donbass. Den kraftiga nedtoningen av propaganda riktad mot Kiev i Pervysj nyheter gjorde att jag trodde att ett sådant storanfall var mindre sannolikt, och att om det inte kom under sommaren så skulle Putin skifta fokus. Jag fick rätt.
Jag tror också att skiftet tidsmässigt var valt så att när den holländska rapporten om MH17 kom, så skulle ”folkrepublikerna” i Donbass redan vara så nedtonade att skadeverkningarna för Ryssland skulle bli små.
[…] lindelof.nu – Är Putin värre än DN? […]
Det är länge sedan jag gjorde historiska djupdykningar i Finlands politik under 2:a världskriget, men vad jag minns var finnarna våren 1944 helt inställda på ett ryskt angrepp. De, liksom alla andra, var också inställda på en allierad invasion av Europa våren eller sommaren 1944. Den kom som bekant 6 juni och hade mycket väl kunnat misslyckas och då hade historien fått en helt annan utgång.
När anfallet mot Finland kom, bara tre dagar senare, kunde de sovjetiska militärerna å ena sidan se att invasionen i Normandie inte hade omedelbart misslyckats, å andra sidan lade de anfallet tillräckligt tidigt för att förhindra att tyskarna förde över stridande förband från ostfronten. Att Operation Bagration skulle ”dröja” ytterligare två veckor var det ju ingen på tyska sidan som visste.
Hade Sovjetunionen helt koncentrat sig på fronten söder om Leningrad och inlett fredsförhandlingar med Finland först sedan Tyskland kapitulerat hade de självfallet befunnit sig i en mindre fördelaktig position. Dessförinnan hade de tyska trupper som under denna tid befann sig i Finland kunnat ställa till mycket trassel, bl a genom att skära av förbindelserna mellan Leningrad och Murmansk. En intressant diskussion om detta finns på forum.skalman.nu
I fredsavtalet med Sovjetunionen förband sig Finland också att gå i krig med Nazityskland och driva ut dess trupper i de norra delarna av landet. Därav den i dessa dagar mycket omtalade flyktingströmmen över till Sverige vid den här tiden. De flydde alltså inte ryssarna …
När jag kollade de länkar ”Pingback” rekommenderade hittade jag denna YouTube-länk. Vare sig den är en frukt av den ryska ”propagandan” eller ej så är den dj-ligt rolig – och bra. Sprid den.
Den fungerar dock bättre om man inte förstår tyska …
Länken är fräck och grovt propagandistisk, men framför allt rolig. Om nu folk börjar skratta med ryssarna åt USA, så är det förstås mycket oroande. Till för inte så länge sedan var det tvärt om. Den sovjetiska propagandan var träaktig och garanterat humorlös.
Janis Sarts: ”Vi ser specifika samband i en rad länder som pekar mot att någon försöker påverka.”
Jasså minsann?
Mister Sarts verkar ha fastnat i en svunnen era.
Henrik O Lundes bok Finlands val 1941-1944 – samarbetet med Hitler-Tyskland är läsvärd och ger en detaljerad insikt hur demokratin Finland samarbetade med Hitler-Tyskland.
Efter vinterkriget fördes diskussioner mellan Sverige och Finland om ett försvarsförbund. Tyskland, föga förvånande, motsatte sig detta, men det gjorde också Sovjetunionen, och man frågar sig om inte det var ett misstag. Ett svensk-finskt försvarsförbund hade kanske hållit Finland utanför kriget, något som hade varit till sovjetisk fördel.
På samma sätt kan man ställa sig frågan om inte ett svenskt-finskt försvarsförbund i dagsläget skulle vara en god idé som även Ryssland skulle tjäna på. Det skulle hålla Sverige utanför Nato.
Jag vill bara framföra ett tack till alla som bidrar till denna tråd. Ibland kan man fråga sig om inte kommentarsfälten på nätet blir till hejaklackar för än det ena, än det andra. Men i Lindelöfs hägn odlas kunskap av en annan sort.
Men kommer Nato nödvändigtvis att komma till vår ”hjälp”? Har EU kommit till vår hjälp när det gäller flyktingarna? Och med EU finns det ju massor av ”bindande” överenskommelser!
Överenskommelser mellan enskilda parter INOM ett land garanteras av dess lagstiftning och, ytterst, av dess våldsapparat (fängelse).
Men överenskommelser mellan länder har inga sådana garantier. All historisk erfarenhet visar att internationella överenskommelser BARA fullföljs om det ligger i den fullföljande partens eller parternas intresse att göra det.
Den gode Janis ger sig inte.
Mera om den gode ”baltiske baronen” Janis Sartis. Man måste beundra hans enormt fina engelska accent!
I sin personliga utstrålning överträffas han bara av Ukrainas obehaglige statsminister Arseniy Yatsenyuk.
I gårdagens Rapport kolla 5 minuter in i programmet och speciellt de flaggor som pryder ingången till det ”hemliga” huset. Det verkar vara Tyskland, Storbritannien, Italien, Polen och samtliga baltiska stater. Men var är alla andra?
Här är en lärorik berättelse, som kommit fram i ljuset av nya offentliggjorda och tidigare hemligstämplade handlingar, om politik på hög nivå gällande Vietnam-kriget och en ev. fredsförklaring mellan norr och syd 1968, och det dåvarande presidenvalet i USA, där presidenkandidaten Nixon, stoppade den dåvarande presdienten LBJ’s fredsförhandlingar.