ag är påtagligt irriterad på att folk som bör kunna det här bättre än jag inte skriver om ämnet. Det är en och annan som har skrivit om förhållandet teknik-politik under årens lopp, men det verkar vara insatser som begravs i ointressets tystnad.
De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha – exempelvis en påse morötter – i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en kod som finns på påsen – streckkoden. Eller du kanske har handlat på ett ställe där kunden själv får göra avläsning av streckkoden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala.
Antag att du är modern och praktisk och betalar med någon sorts plastkort – då kommer pengar att tas från ditt konto och den transaktionen registreras i butikens bokföring, och kanske i bokföringen hos en bank.
Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor.
Att koden informerar om priset är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator – någon har köpt en påse morötter – och den kan användas till mycket.
Börja med butikens egen planering: man ser hur mycket som sålts och hur mycket som finns på lagret och kan därmed räkna ut när påfyllning måste göras och med hur mycket. (”Butik” bör i allmänhet tolkas som ”butikskedja”.)
Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För varor som säljs i stora mängder kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare förbrukning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager eller direkt till en leverantör. Jag utgår från att åtskilliga sällanköpsvaror också kan behandlas på det här sättet. Den gamla industrialismen medförde långa serier i ett ganska stelt system. Med moderna CAD/CAM-lösningar bör det vara möjligt att ganska lätt hantera även korta serier och specialarbeten utan att kostnaderna drar iväg. (CAD/CAM = datorstödd konstruktion och produktion. Ideellt kan en dator styra såväl konstruktionsavdelningen som fabriken utan att människor behöver göra så mycket.)
Centrallagret har säkert en bra laddning morotspåsar. Det har också en databas där in- och utleveranser kontrolleras. Vid behov kan datorn skicka iväg order om påfyllning till en grossist eller den ursprungliga tillverkaren.
Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när man går till en annan firma, tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! – Icke nödvändigtvis. Det kan visserligen vara så att lager och leverantör har olika datasystem, men tack vare smarta program kan ändå deras datorer förstå varandra. (Det kallas EDI, Electronic Data Interchange, jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift.)
Ur ett enda grunddokument i en dator kan beställningar, orderbekräftelser, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor och vad man önskar utan svårighet skapas på flera håll. De kan skickas som papper, eller elektroniskt. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela Jorden. Planeringssystemen blir globala.
I del 2 ställs frågan ”Vad har detta för betydelse för socialismen?”
…
Texten publicerades ursprungligen på bloggen Björnbrum 1 februari 2008 och sedan i reviderad version 2015.
Jaques Fresco, the Venus Project, utgår från något han kallar resursbaserad ekonomi – men undviker helt politiska-ideologiska begrepp, eftersom de historiskt sett är förknippade med inbördeskrig o krig.
Han menar att världens resursproblem kan lösas genom att ”pengar” avskaffas, och vi helt övergår till datoriserad, vetenskapligt styrd resursfördelning och utveckling.
En helt stationär ekonomi där aldrig några förändringar sker skulle förvisso kunna fungera på detta vis. Men hur kommer nyskapelser till? Hur undviker man att drunkna i byråkratisk rutin?
Avsnitt nummer två kanske ger mer uppslag om hur jag tänker. När Marx gjorde sin snabbskiss av hur mänskliga samhällen utvecklas (det berömda ”Förordet” till boken ”Till kritiken av den politiska ekonomin”) klarade han av det utan politiska etiketter. Vad det gäller utveckling så kommer den att ske om det finns behov av att utveckla någonting, svårare än så är det väl inte.
En tanke när jag fann och läste denna text är att ICA-handlaren 50 meter ifrån mig fågelvägen, inte längre behöver tänka: ”Ojdå, nu är morötterna slut, jag måste beställa nya.” Han skulle snabbt bli utbränd av att hålla koll på alla varor. En annan tanke är: Hur blir det när datorerna slås ut?