Anders Chydenius som gav oss tryckfriheten 1766 (Bild från Hufvudstadsbladet)


Efter att jag i en tidigare diskussion på denna eminenta sajt upphävt min röst och ifrågasatt om det finns någon verklig liberalism kom som ett e-brev på posten en uppmaning från herr redaktör Lindelöf att jag skulle skriva något i ämnet. Så jag försöker lite ”Liberalism for Dummies”.

Jag försöker ta fram några få definitioner, reflexioner samt praktiska exempel. Detta i medvetande om att det inte finns något definitivt svar. Frågan om vilken liberalism som är den verkliga är väl ungefär som att fråga vilken socialism som är den sanna, eller vilken kristendom…!

Några definitioner och reflexioner

En reflexion vid läsandet av Lasse Eklunds inlägg var att den verkliga liberalismen tycks ha en placering i tiden: ”Om jag förstått saken rätt så innehåller Tidöavtalets samlingsregering liberaler. Men det kanske är en annan typ av liberaler än klassiska John Stuart Mills-sådana som i alla väder försvarar individens medborgerliga fri- och rättigheter”. Alltså från mitten av 1800-talet fram till Palme ungefär.

Sedan urartade allting.

Känns tänkandet igen från konservativa personer? De hyllar inte en rejäl urkonservatism (äldre stenåldern, exempelvis), utan kan utan hämningar peka ut en guldålder som ligger rätt nära i tiden – Per Albins folkhem kanske, eller Erlanders epok. Och detta utan att ta hänsyn till vad dåtidens konservativa ansåg om alla reformer och nymodigheter.

Om man tidsätter liberalismen på det sättet måste den förmodligen kompletteras, i stil med socialliberalism, marknads-, manchester- eller nyliberalism för att klargöra vad för tankeinnehåll det handlar om.

Notera skillnaden mellan etikett och innehåll. Ta en burk lingonsylt. Etiketten säger ”lingonsylt” (den är hemkokad, jag vet exakt vad den innehåller). Först är den full. Så äter vi av sylten, men fyller i stället på med äppelmos så burken fortsätter att se full ut. Hur mycket äppelmos kan vi fylla på med innan etikett och innehåll inte stämmer överens längre? Den verkliga historiska processen vad det gäller politiska ideologier motsvarar syltburken – etiketten är kvar, det ideologiska innehållet förändras. En ideologi som inte förändras kommer att dö. Men hur mycket förändring tål en ideologi innan den blir något annat?

Man kanske kan tillämpa lök-metoden, och skala tills man kommer in till den grundläggande och nödvändiga kärnan? Vad är absolut nödvändigt för att en tankeriktning får kallas liberal? Vad måste finnas kvar trots några hundra år av tradition och förnyelse? Vad kan man bortse ifrån? Och vems utsagor under perioden är tyngst vägande – litar man mest till mer eller mindre tunga ideologer, eller till praktiker i politik och verkstad? Är det i den politiske tänkarens skrifter, eller i politikerns eller företagarens verksamhet, som vi finner den verkliga liberalismen? (Jag tänker inte ta upp galningar av den typ som förekom i något DN-reportage omkring millennieskiftet, sådana som diskuterade om Somalia var ett ideal eftersom staten där var bortsopad, eller om värnplikt skulle liknas vid slaveri.)

Dags att gå vidare till nästa avdelning…

Några historiska nedslag

I min historiebok från gymnasiet beskrevs liberalismen som en rörelse förankrad bland fabriksägare i Manchester. Därav termen ’manchesterliberalism’. Då är vi tillbaka till första hälften av 1800-talet. En bekant händelse från den tiden är den så kallade ’Seniors sista timme’. Ekonomen Nassau William Senior hade nämligen värvats av fabriksägarna för att bevisa att företagen skulle gå under om arbetsdagen för deras arbetare sänktes från tolv till elva timmar (eller ännu värre, kanske tio timmar!). Hela
företagsvinsten fanns nämligen i sista tolfte timmen! Detta hände 1837, och avhånades sedan grundligt av Marx Kapitalet I 1867.

Observera maktförhållandet. För att fabrikörerna skall kunna leva gott måste de vara fria att exploatera arbetarna så långt det går, att stänga in dem på fabriken. Då uppstår klasskamp när arbetarna försöker organisera sig med motkrav. Vems frihet skall gälla? – Nattväktarstatens frihet. Egendomens frihet. Var och en för sig.

Men låt oss backa ytterligare i tiden, till 1700-talet. Där kanske vi finner fler av rötterna till den verkliga liberalismen och dess förespråkare. En talesman hette Anders Chydenius, svensk präst och riksdagsledamot från Österbotten. Chydenius var vid den tiden inte ensam om tankar om näringsfrihet, utan om kraftiga offentliga regleringar, men hans inlaga till Riksdagen 1765 var extra klart och logiskt uppbyggd. Hans skrift Den nationnale winsten finns i samlingen 1700-talets frihandlare. Där får han samsas med Johan Henric Kellgren.

Numera kan man hitta Chydenii alla skrifter hos Projekt Runeberg. Winsten kom ett årtionde innan Adam Smith publicerade The Wealth of Nations, (1776). Smiths huvudarbete var dock en moralfilosofisk skrift The Theory of Moral Sentiments (1759). Redan i den omtalas ”den osynliga handen”, en grundbult i liberalismen. Chydenius får betraktas som en pionjär, Marx skulle nog ha uppskattat honom.

Vilka grundläggande lärdomar kan vi dra från gamle Chydenius för att möjligen finna liberalismens verkliga kärna. Jag citerar och kommenterar […] några stycken från Den nationnale winsten, §4-5. Några meningar som jag anser är extra viktiga är kursiverade av mig:

”I myckenheten af tilwerkningar, eller rättare sagt, i wärdet af dem, består således et folks rikedom; men tilwerkningarnas mängd beror på twänne hufwud-grunder, näml myckenheten af arbetare och deras flit. Båda åstadkommer Naturen, när hon får wara okonstlad. … Saknas någondera af dem, bör felet sökas i Nationens författningar; men icke gerna i någon brist utaf dem, utan i de hinder, som äro lagde i wägen för Naturen.

Sättes medborgare genom dem utur stånd, at föda sitt och barnens lif, måste de med sina affödor dö, eller fly bårt ifrån sin fosterbygd. [Att öka befolkningen och produktionen, och få slut på utvandring var en aktuella fråga vid den tiden.] Ju flera utwägar genom författningarna gifwas för en del, at lefwa af andras möda, och hinder läggas i wägen för andra, at få nära sig med arbete, ju mera qwäfjes idogheten, och Nationen kan ej annat än likna den form i hwilken hon blifwer guten. [Här kritiserar Chydenius monopol och andra spärrar för fri näringsverksamhet, som skråtvång och förbud mot viss handel.]

Står nu detta fast, så tänker jag därpå bygga följande satts, näml at hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån.

Hwar och en söker sitt bästa. Denna böjelse är så naturlig och nödig, at alla Samfund, som finnas i hela werlden, fota sig därpå: annars ägde Lagar, straff och belöningar icke ens rum, och hela människoslägtet skulle inom en kårt tid gå aldeles under. Det arbete betalas altid bäst, som hafwer högsta wärdet, och det sökes hälst, som bäst betalas. [Detta kan ses som en ursprunglig version av ’den osynliga handen’. Om inga hinder finns så kommer människorna att automatiskt dras mot de mest lönande arbetena].”

Alltså: i grunden är liberalismen någon naturligt, som en naturlag. Dessutom en välvillig sådan om man låter den verka fullt ut och gälla globalt. Folk och företag får själva försöka sig på lönande verksamheter, utan offentliga eller privat regleringar men också utan offentligt stöd. Man kan härvid citera Erik Gustaf Geijer 1838 där den liberala seglaren ger sig iväg:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud
och i djupet bor som uti himlen Gud.

Geijer gick mot slutet av sin levnad över till liberalismen (det så kallade ’Geijers avfall’) och torde dessutom ha insett att de nya friheterna skulle göra att en del människor skulle gå under. Har inte hittat stället där han ungefär skriver att ’hyvlar man så flyger det spån’, men någonstans finns det! Idag finns det kanske inte så många självetiketterade liberaler som, när det krisar, vägrar att be det offentliga om hjälp. Att Gud var inblandad skrev redan Adam Smith om i Sentiments: det var Gud som vakade över vad folk gjorde, hade viss medkänsla med varandra, och att de inte fuskade i sina näringar.

Men jag vill lägga till en tänkare som knappast kan kallas liberal, men som ändå har värdefulla tankar när man värderar liberalismen: Thomas Hobbes. Hans verk Leviathan (1651) nämner ett urtillstånd där eventuell privategendom är hotad, eftersom de många små och fattiga kan gadda sig samman och plundra de få rika. Jag tolkar det som att han beskriver inte urtiden, utan samtiden med risk för inbördeskrig mellan rika och fattiga. Lösningen blir en diktatur, med viktigaste uppgift att skydda egendomen och dess ägare. Det fria näringslivets flitiga lycksökare måste verka under Maktens väpnade skydd (och där har vi ju manchesterliberalernas ’nattväktarstat’!).

Var har vi då den verkliga liberalismen? Jag kan bara lämna ett förslag till definition. Den verkliga liberalismen är ett system där individer kan utveckla sin ekonomiska förmåga efter egna preferenser, utan besvärande regleringar av hindrande eller stödjande typ av offentliga myndigheter eller privata intressen. Därmed kommer samhällets vinst att maximeras. Kanske under någon form av demokrati, men lika väl under diktatoriskt styre. Globalt känner den inga gränser. Viss medkänsla med medmänniskor accepteras. (Eftersom det är den verkliga liberalismens tänkta urformer jag är ute efter gör jag ingen vidare värderingar om i vilken mån de här skrivna håller i verkligenheten.)

Slutord:

– Hur många nyliberaler behövs det för att skruva i en glödlampa?
– Ingen, för om ingen gör något kommer lampan att skruva i sig själv!

Och se och häpna: En skribent på Svenska Dagbladet erkänner 25/3 2023 att fler än liberaler (liberal är annars = frihet©) kan vara för frihet:

Föregående artikelTHE GRAYZONE: ”ICC:S ARRESTERINGSORDER MOT PUTIN BASERADES PÅ EN RAPPORT FRÅN USA:S UTRIKESDEPARTEMENT SOM AVSLÖJADE SIG SJÄLV”
Nästa artikelDet är inte för sent att dra tillbaka Natoansökan

5 KOMMENTARER

  1. Stället varest Erik Gustaf Geijer skreve att ”hyvlar man så flyger det spån” finner ej heller jag. Inga varianter av hyfla(r), hyvla(r), spån(or) finns i Erik Gustaf Geijers skrifter på Litteraturbanken.se.

  2. Det sätt som Björn N. använder konservativ på, gör att det vore bra om han även försökte precisera det. Anders Persson och jag diskuterade emellanåt det begreppet, som vi tyckte, och jag ännu tycker, används slarvigt. Det samma gäller för de politiska och kanske mer sociologiska/psykologiska orden propagera/propaganda och materialist.

    Frödings ord om att ”våran prost talte till bönder på bönders vis och till lärde män på latin” passar in här. Men om nu gränsen mellan ”bönderna” och ”de lärde männen” inte är tydlig blir det svårt. Det var väldigt tydligt i ett samtal för en vecka sedan på the Duran ”Stalin, Ukraine and European security w/ Geoffrey Roberts, Alexander Mercouris and Glenn Diesen” där Geoffrey Roberts sade att Stalin var idealist. Då slutade jag lyssna, eftersom det visade att denne expert på Stalin inte ens hade kläm på den ”i detta sammanhang” så viktiga skillnaden mellan en materialistisk och en idealistisk världsuppfattning. (Jag försökte som ung läsa Lenins ”Materialism and Empirio-criticism” men den var mig för svår!)

    Så kom igen Björn, vill du också närmare förklara vad du menar med konservativ? Många människor säger till exempel konservativ när de snarare menar reaktionär.

    Tack för artikeln Björn – det är kul att få diskutera begrepp! (Om man nu inte gör det till en långdragen och tråkig undanmanöver i en diskussion om t ex viktiga politiska händelser som kriget i Ukraina. Gör jag det?)

  3. Jag tänkte samla ihop frågor som dyker upp här och eventuellt komma tillbaka med någorlunda genomarbetade svar samt lite ytterligare tankar om vad liberalism kan leda till. Om redaktören accepterar, naturligtvis!

    Lite överraskande att frågan om konservatism (i en ’liberal’ artikel!) dyker upp så kraftigt, men jag funderar på saken. Men nyss såg jag att finska Samlingspartiet etiketterades som liberalkonservativt, så där finns tydligen en ytterligare variant som jag inte sett tidigare, men kanske har någon betydelse. (Lenin svår, hm – har du försökt med Hegel!?)

  4. Bäste Björn!
    Anledningen till mitt intresse för vad konservatism kan vara finner du bland annat här: ”Russia conservatism. Ideological conflict w/ West – Paul Robinson, Alexander Mercouris, Glenn Diesen”.
    Hur kan Kina (i grunden KKP), som utifrån vad jag kan förstå, helt grundar sin politik på ett den dialektiska och historiska materialismen, nu så oerhört intimt i globala samarbets- och utvecklingsfrågor, koordinera sig med Ryssland? Varför dras länder i det globala syd till Kina och Ryssland? Att så kallade socialister (som Benny Andersson och Mats Parner i Clarté) blir totalt förvirrade och börjar yra om rysk fascism, är kanske inte så konstigt. Vi lever ju alla fyra (du, jag, Benny och Mats) i vasallstater till USA-imperialismen, och i det förlamande intellektuella mörker som där råder, får man verkligen kämpa för att få i sig av det ljus, och den friska luft som mycket mer präglar utvecklingen i det globala syd.

    Bland vänner och bekanta ser jag alla sorter av reaktioner på det för oss européer så betydelsefulla (både materiellt och kulturellt) kriget i Ukraina. Ända från ”Mot Putin är allt tillåtet” över ”Usch vad hemskt, varför skall det vara så här?” till ”Vad händer nu i dagens värld? Pågår verkligen ett skifte bort från kolonialism och imperialism till en värld av mer jämställda stater? Det här måste jag försöka förstå!”

    Och nej Björn, jag har inte försökt med Hegel.

  5. Jan Arvid Götesson!
    Geijer skrev något åt det hållet som jag fick syn på ca 2002 i gamla biblioteket på Södertörns högskola. Drog fram en volym ur hyllan, slog upp den och fick syn på något som då verkade häpnadsväckande. Det kan ha varit en variant som inte alls innehåller hyvlar, men ändå hade samma mening. Kanske hittar det någon gång. Har faktiskt hittat något åt det hållet, men det kommer i så fall om det blir en del två om liberalismen.

    Bertil Carlman!
    Det där om konservatism var en anmärkning i förbigående, utan några djupare tankar från min sida. Det kan ju bli en djupare diskussion om det, men kanske separat om man skall koncentrera sig just på liberalism i olika varianter. Räcker det för tillfället att säga att ”Det var bättre förr. Ju förr dess bättre”? Eller att ”ge fasen i att pillra med maskineriet om det ändå fungerar”?

    Ursäkta att svaret (om det nu kan räknas som svar) dröjt, men jag har i stor utsträckning hållit mig borta från nätet under helgen.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.