JAG FINNER NU till min stora glädje ytterligare två yrkesskribenter – förutom Johan Croneman – i våra etablissemangsmedier, denna gång i Aftonbladet och SvD, som vågar bryta mot påbjuden konsensus i Sverige om att situationen efter den 24 februari 2022 inte är moraliskt enkel – kriget som en ren Putin-fråga. Det gäller Lena Andersson med sin ledarkrönika den 26 mars. Den andra är Per Wirtén i Expressen den 24 mars.
”Nu grasserar en beskäftig efterklokhet” är rubriken på Lena Anderssons krönika. Det är som vanligt en artikel med en filosofisk ansats. Hon förklarar på sitt lite krångliga sätt det svåra med att å ena sidan reagera och handla moraliskt mot det öppet skändliga, men å andra sidan finns det ett perspektiv som i värsta fall kan peka mot ännu värre katastrofer och skändligheter om man förblindas av det uppenbara och öppet skändliga. Eftertanke är aldrig fel. Och i det aktuella fallet med Ryssland och Ukrainakriget punkterar hon uppblåstheten i den pågående mediala enstämmigheten. Så tolkar jag hennes krönika.
Ett nyckelcitat:
Är det något detta krig har lärt oss är det ödmjukhet inför det faktum att hukande passivitet kan vara det som står till buds även när rätt och fel framträder tydligt nog; att det inte bara är att rusa åstad, krossa förtryckaren och bojkotta sig fram till en värld av idel kulturradikaler.
Vi förnimmer redan tyngden av framtida artiklar, tv-program och analyser där efterkloka hjältar ska förebrå oss kutryggiga samtidsmänniskor vår ovilja att gå in i kriget på Ukrainas sida. ”Världen lämnade oss att dö” kommer grundtemat att vara.
”Debatten om Putins krig är en ekokammare” är rubriken på Per Wirténs artikel. Han är liksom Croneman alltså inne på att likriktningen i Ukraina-/Nato-frågan är ett stort problem. Ett citat:
Som krigsmotståndare och vapenvägrare uppfattar jag ändå det svenska beslutet att exportera pansarskott till Ukraina som en rimlig (men svårsmält) kompromiss. Men att det inte finns något egentligt motstånd, efter att Vänsterpartiet ändrat sig, är en allvarlig syreförlust. Ingen kritiserar heller upprustningspolitiken, trots att många av de gamla argumenten fortfarande håller. Få kommer protestera mot en eventuell Natoanslutning. Det verkar som att de politiska skyddsvallarna mot militarismen hastigt kollapsat […] Innebär det att jag ursäktar Putins angreppskrig, att jag sviker Ukrainas enastående försvar av det demokratiska självstyret eller ger upp den internationella rättens betydelse? Inte en sekund. Men jag har en välmotiverad skräck för både militarismens logik, även mitt i ett nödvändigt ukrainskt försvarskrig, och en enkelriktad offentlig meningsbildning.
Jag välkomnar dessa enskilda modiga – två gubbar och en käring – mot strömmen, och hoppas att fler nu ska våga kliva ut ur den fördummande – närmast rasistiska (russofoba) – enkelspårigheten som ännu dominerar, och ansluta sig till en förnuftig tredje ståndpunkt.
– Ukraina förlorar kriget i Donbass militärt.
– Tyskland och flera andra länder i Europa förlorar det ekonomiska kriget om de inte får tillgång till billig gas och olja.
– Brist på mat och billiga råvaror i västvärlden och i världen.
– Stagflation i världen.
Läge för starka påtryckningar från många håll att avsluta krigshandlingarna och den ekonomiska krigföringen.
De stora massmedierna har sen 2001 hetsat för krig och spridit amerikansk krigspropaganda.
Vår hjärna har tragiskt nog primitiva delar, reflexer som hjälpt oss att överleva. Sortering i vän/fiende.
Propagandan spelar hela tiden på känslan som ligger i snabbsortering av vän/fiende. ”Vi själva” har mänskliga drag och företräder en Nobel sak. Fienden har iskalla ögon, ett gristryne och dödar företrädesvis ”kvinnor och barn”.
Kravet på en genuin fredsrörelse i en era med domedagsvapen, är att kunna skapa en profilbild av ”mänskligheten som seriemördare”.