Richard Peters (1) – Bakgrund

Richard Peters 1947, 50 år gammal [Foto: P Lundwall]

I min besittning finns ett ovanligt, aldrig publicerat bokmanus på närmare 600 maskinskrivna sidor – på tyska. Det är skrivet 1944-45 av en tysk journalist, som 1933 flydde till Italien och sedan till det neutrala Turkiet där han sedan befann sig som flykting undan nazismen och fascismen till krigsslutet. Hans namn var Richard Peters och han föddes i Hannover 1897.

Detta stora manus är en skildring av hans eget liv med tyngdpunkt på kulturella och politiska förhållanden med utblickar åt olika håll, från tidiga ungdomen i början av 1900-talet genom två krig fram till 1945.

Han är från första till sista sidan övertygad att det pågående kriget är på väg att ta slut, men hur och när är ännu oklart. Alltså, författaren är i skrivande stund helt okunnig om allt som vi vet har hänt efter 1945. Hans blick är alltså en annan än vår. Det gör läsningen extra intressant. Han ser alltså världen som den tedde sig för en upplyst intellektuell tysk man år 1944-45.

Kopplingen till mig?
Jag har i hela mitt liv hört talas om denne Richard Peters som flyttade runt från land till land på flykt undan nazisterna. Han var nämligen gift med min morfars lillasyster Connie Lundwall. De fick två flickor (min mammas kusiner, som jag träffat) och familjen kom till Sverige efter kriget och flyktingskapet i Turkiet.

Men Richardo – som han alltid kallades, och som jag däremot aldrig träffat – kände sig som tysk ovälkommen i Sverige, så han fortsatte några år senare till USA.

Ju äldre jag blev, desto mer undrade jag över vad som var så speciellt med denne man – som man liksom inte talade om. Antagligen förstod ingen vad han varit med om, och intresset för krigen och krigsupplevelser var mycket begränsat när äntligen freden kom 1945. Möjligen var det därför han alltid kallades italienskklingande Ricardo istället för det tyska Richard och att det stora bokmanuskriptet blev liggande.

Här någonstans i röran återfanns det stora manuskriptet. Böckerna är från Richard Peters skingrade bibliotek. [Foto: K Lindelöf]

I november 2015 besökte jag (i samband med en turisttripp till New York) Richards yngsta dotter och hennes familj i New Jersey. Då fick jag veta att de hade det stora bokmanuset och att de hade fått hjälp med avfotografering och lagring på en CD-skiva. Ett av Richards barnbarn, som bor i Limhamn, hade för några år sedan funnit de gamla pappersbuntarna i en kall vindsskrubb i det gamla huset i Limhamn, som gått i arv till hennes mamma – Richards äldsta dotter.

Eftersom yngsta dotterns man (idag över 80) var den enda som var intresserad hamnade det i New Jersey och nu har alltså även jag en CD-kopia. Och det lämnar mig ingen ro.

För en tid sedan började jag därför läsa. Tyskan visade sig inte särskilt svår att förstå. Med datorlexikon och Google kommer man ganska långt. Det svåraste är att det är skrivet med en sliten skrivmaskin och att avfotograferingen inte alltid har tillräcklig skärpa. En del gissning blir det därför. Men innehållet träder sakta men säkert fram.

Jag har nu läst igenom ett par hundra sidor och är helt förbluffad över vad denne man gått igenom. Han inkallades till krigstjänst i april 1915 (17 år) och genomgick ett halvårs utbildning till artillerist för att sedan placeras vid fronten i Flanderns skyttegravsvärld. Där befann han sig sedan ända fram till den tyska kapitulationen i november 1918. Att han överlevde kan jag inte se som något annat än ett under. Att han inte bar på svåra psykiska och fysiska skador är minst lika märkvärdigt. Att överleva två och ett halvt år vid fronten i Flandern måste betyda att han haft någon slags änglavakt.

Vad ska jag nu göra med det här? Först och främst ska jag försöka översätta och under våren publicera stycken ur dessa skildringar från första världskriget, som han ur sitt perspektiv 1945 kallar “första akten i det andra trettioåriga kriget”.

Men det finns mycket mer, bland annat för mig högintressanta skildringar av ungdomsrörelsen i Tyskland åren före kriget; ”die Jugendbewegung”. I den revolutionärt idealistiska så kallade Wanderfogel-rörelsen var han då djupt engagerad. Den rörelsen var mycket stark och mycket radikal i alla avseenden. Efter kriget förenades resterna av den med den proletära ungdomsrörelsen i den tyska revolutionen 1918. Allt finns skildrat här av en som fanns mitt i händelsernas centrum. Även delar av detta vill jag försöka översätta och publicera så småningom.

Ett första smakprov
Som ett första smakprov kommer här det avsnitt jag läste allra först – i min amatörmässigt fria översättning. Jag gick rakt in på sidan 143 som enligt innehållsförteckningen handlade om vapenstilleståndet strax före jul 1918.


Där sitter alltså Richard Peters framför sin slitna skrivmaskin strax före julen 1944 i den lilla staden Kirsehir, djupt inne i Anatolien, långt bort från det ännu pågående andra världskriget, och tänker sig tillbaka till adventstiden 1918…

Tyska och brittiska soldater i fredligt samtal i ingenmansland under den så kallade Julfreden 1914. Den verkliga förbrödringen skedde dock först efter den tyska kapitulationen 11 november 1918.

Det är helt säkert den sista krigsjulen i detta krig. Och våra tankar går tillbaka till den sista julen i det första kriget: julen 1918. Sex veckor före jul förstod vi fortfarande inte hur fort allt skulle ta slut.

Så kom den avgörande dagen, 11 november 1918! Vapenstillestånd! Och samtidigt revolution i Tyskland. Det sedan långa, långa år efterlängtade slutet på mördandet! Frihetens genombrott. Volkförbrödringens stora dag. Vad vi skyttegravssvin drömt om och inte trodde oss mer få uppleva blev plötsligt verklighet.

Och vad de frivilliga från 1914, och som dessa år 1917 strävat efter, blev nu också verklighet: Revolution! Kejsaren utflugen till Holland. Republiken utropad med de gamla frihetsfärgerna svart-rött-guld som en symbol för en ny framtid.

Vi hade denna dag planerat ett angrepp på fienden men istället hade vi fått ett genombrott av fienden som skulle tvingat oss till ännu en reträtt närmare den tyska gränsen.

Vi kunde inte fatta att det var sant och att skjutandet nu var över. Känslor av glädje och sorg i en salig blandning: sorg över allt lidande och allt meningslöst kämpande och dödade som varit, och att den tyska ungdomen tvingats kämpa för galna idéer.

Men alltså, ännu starkare: glädje över att allt nu fått ett slut och att ungdomen istället äntligen skulle kunna sätta igång en intellektuell och oblodig kamp för ett nytt Tyskland, att man åter skulle kunna knyta an till alla klassiska diktares humanistiska idéer. Och denna glädje bara växte och växte och blev starkare än all sorg. Den växte till ett glittrande jubel, ja till en slags frihetsrök.

Ungdomsidealen blev åter levande och bröt fram med stor kraft. Och den öveflyglade alla andra känslor och funderingar. Skulle nu inte möjligheten uppstå att återerövra allt bortträngt, det som en hel ungdomsgeneration med våld tvingats överge, sina idéer och ideal, krigets människors förspillda besvikelser?

Vapenstilleståndsdagen vid den yttersta fronten utvecklades till en uppsluppen men tårfylld fest. Det var ungdomen som med flygande fanor nu återfick känslan av sina gamla ideal. Och även de enkla soldaterna rycktes med av denna yra. Vi visste inte vad vi skulle göra med denna dag.

Då sprang vi till det provisoriska fängelset i närheten och släppte ut alla krigsfångar: ryssar, fransmän, portugiser, italienare, engelsmän, amerikaner, negrer, brasilianare och tyskarna.

På kvällen drog vi samman en massa krigsmateriel på en stor öppen plats och tände på. Även den stora maskinen med den hyperboliska sidgalvanometern och de hemska rören, kartorna med hyperbelkurvorna och alla akterna, allt gick upp i rök. Vi dansade runt i ringdans som små barn och hoppade över elden som om det vore nyårsfirande. Vi sjöng folksånger och allt var som en enda stor folkförbrödringsceremoni. Klyftan mellan folken var nu övervunnen, förbindelserna mellan människorna var återupprättade. Ett kraftfullt slutstreck drogs mot det förgångna. Vägen mot framtiden och friheten stod nu vidöppen.

Så tänkte vi i alla fall att det var. Och just då var det också så. Det plötsliga krigsslutet blev helt annorlunda än vad någon drömt om, och försoningen med de män som vi tjugofyra timmar tidigare skjutit på, blev möjlig på några få ögonblick. Inte ett enda uns av hat mellan segrare och besegrade fanns kvar. Det uppstod istället ett stort och varmt kamratskap mellan soldaterna från båda sidor om fronten.

Vid fronten, där allt skjutande nu upphört, övergick man nu till att välja soldatråd, det var faktiskt på order från den nya regeringen. Allt försiggick helt frivilligt. På vissa ställen återvalde soldaterna – ungefär som frigivna slavar – sina Herrar från igår, de som man några dagar tidigare hatat så bottenlöst.

På andra ställen blev det helt annorlunda, t ex på ett pionjärkompani alldeles nära oss. Två officerare – skollärare i det civila – tog till orda med sina skrovliga och skrikande röster: ”På våra förband ska inget sånt där oerhört svineri förekomma, ni vill väl inte bära er åt som ryssdjävlar? Nej, vi kräver av varenda en av våra mannar en skriftlig förklaring att man erkänner den gamla disciplinen…”

Männen stod i en ring runt dem med händerna i byxfickorna, och lät dem båda skrika klart. Då klev en rödlätt kille fram, brottade ner en av talarna och lade honom helt enkelt över knät: ”Är du klar? frågade han. Då ska vi först leka ’Schinkenkloppen’ (en variant på blindbock där man får smäll i stjärten KL)! Och sedan kan du resa hem!” Sagt och gjort.

Talarna fick sedan sitt välförtjänta rumpsmisk och därefter blev två man avdelade till att hjälpa dem att packa sina väskor, följa med dem på spårvagnen in till centralstationen i Brüssel och sätta dem på ett expresståg till Köln.

Gaphalsarna fick en bekväm hemresa medan trupperna ännu hade den besvärliga återmarschen genom Belgien framför sig.

Länk till alla avsnitt i serien om Richard Peters.

  7 kommentarer for “Richard Peters (1) – Bakgrund

  1. Arne Nilsson
    2016-12-18 kl. 8:49

    Se till att få hela manuskript översatt och publicerat.

  2. Ulla Wennberg
    2016-12-18 kl. 10:21

    Vilken skatt! Ska bli roligt att läsa.

  3. Jan Mellring
    2016-12-18 kl. 18:32

    Börja med att lägga ut det på tyska…. som det är i orginal… översättningen kan komma senare… tillgängligt på nätet som Runeberg och Myrdal gjort.

  4. Lasse Oskarsson
    2018-01-28 kl. 16:38

    Ser med förhoppning framåt att manuskriptet kommer ut på något sätt. Har börjat läsa lite om det lilla som finns om Ricardo och tittat på bilder. Tänker putta in lite pengar till bloggen. Det är gött att det finns människor som ser till att publicera bra grejor.
    Ödmjukt tacksam!

  5. Knut Lindelöf
    2018-01-28 kl. 23:15

    Jag har nyligen fått manuskriptet i min hand – i fyra exemplar. Om någon är intresserad att läsa det kan jag låna ut det. Själv har jag svårt att läsa ett så stort material på tyska, har bara orkat igenom ca 100 av 587 skrivmaskinssidor. Bara att hör av sig…

  6. Lasse Oskarsson
    2018-01-29 kl. 7:57

    Är mycket intresserad att läsa det, har även min gamla far som är en räv på tyska. Ska prata med honom om han har lust att översätta.

  7. Knut Lindelöf
    2018-01-29 kl. 8:17

    Lasse!
    Jag hör av mig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.