BOKEN GRUNDSKOLA PÅ grund skrev jag 1985 och den kom ut 1986. Redan då hade förfallet pågått i flera år. Det var det den boken handlade om. Nu har det gått ytterligare 35 år och alla ser vi nu förfallet, men ingen vet vad man ska gör åt det.
För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka samla ihop mina skolartiklar i en enda bok. Även om jag ännu känner mig klar i knoppen och nervförbindelserna till fingrarnas finmotorik fortfarande fungerar, vet alla över 75 att tiden är utmätt. Rätt som det är kan det vara för sent. Hög tid alltså att knyta ihop säcken innan jag tappar kontrollen över mina olika digitala arkiv från slutet av 1980-talet till idag. Dels för att det inte ska försvinna ut i den digitala oändligheten och dels för att göra materialet lätt åtkomligt och överblickbart på papper i en helt vanlig bok.
Mitt stora tema som skrivande medborgare har ju varit skolan. Grunskola på grund II kan ses som en slags färdskrivare under 40 år under en sorglig grundskoleutveckling, från SIA-reformen till idag, ur mitt kritiska perspektiv (645 sidor). Idag är alla kritiska mot skolans utveckling, men det var alla sannerligen inte på 1980- och 1990-talen. Boken är en genväg till överblick av vad som hänt på vägen från en rimligt likvärdig grundskola till ett världsunikt marknadsstyrt sorteringsverk och en förvaringsinrättning för svenska barn.
Boken kan nu beställas från BOD:s webbshop.
Ser fram emot boken. Jag är dåligt insatt i frågan, din bok ger säkert svar!
Produktiv är du och i viktiga frågor.
Där ser man.
Det fanns en period då jag inte alls ”hängde med”. Vad jag gjorde då i stället? Jag var stenhårt engagerad i att bygga hustrun min och mig en suverän pensionärsbostad, Lyåsa 2:20. Det finns ett flygfoto på den. Jag har världens finaste veranda; i varje fall Sveriges; i varje fall Alvesta kommuns! Det är rent orättvist hur bra jag har det där.
Jag har läst ”Ett liv, en tid – 1884–1973 genom kameraögat” och får så här i efterhand stämma in i de lovord som Henrik Linde, Bror Kajsajuntti, Stefan Lindgren, Lars Drake och Per Åkerlund framförde för åtta år sedan.
När Grundskola på grund II kommer, då d*****r a****a ska du få se på recension! Men du får inte töva för länge med att komma ut med boken. Ty som du skriver ”Även om jag ännu känner mig klar i knoppen och nervförbindelserna till fingrarnas finmotorik fortfarande fungerar, vet alla över 75 att tiden är utmätt. Rätt som det är kan det vara för sent” gäller även mig.
Den boken ser jag fram emot.
I artikeln ”Tillbakablick på skolans förfall” skrev du för tre år sedan Knut: ”De flesta klarar sig bäst genom att lära sig följa och utveckla sitt eget arbete i en någorlunda beständig och civiliserad grupp. Att forma dessa grupper är en av lärarens verkligt stora uppgifter. En uppgift man talar alldeles för lite om.” Så är det. I sådana grupper socialiseras barn, utvecklar sitt språk och lär sig bäst vad klasstillhörighet är. För barn är denna process oerhört viktig. Jag kunde förra året klart se hur förödande det var för en sexåring att under lång tid, mer än ett halvår, vara isolerad från all verklig kontakt med andra barn. Sist jag såg detta barn hade det åter börjat le, skratta och vara nyfiken, men det tog tid, flera månader, vilket är en lång tid för ett barn.
Skolans förfall är väldigt allvarlig och självklart drabbar förfallet främst arbetarklassens barn, det lär sig dessa barn också att förstå.
Jag ser som sagt fram emot din, som det verkar på fotot, tegelsten Knut.