Det första avsnittet slutade med Pravdas reportage från ”kvinnornas dag” den 23 februari (8 mars). I påföljande Pravdautgåva den 7 (20) mars, hade Lenins systrar fått in ett stort manifest på första sidan. Förutom de förväntade slagorden och appellerna, innehåller den konkreta beskrivningar av vad som skedde den dagen: hur de första konflikterna på Putilovfabriken omvandlades till demonstrationer och till en revolution sedan den gamla regeringen velat hindra kvinnliga arbetare från att fira sin dag. Kvinnorna var de första att ge sig ut på gatorna i Petrograd. Kvinnorna i Moskva gick in i kasernerna, de agiterade och soldaterna gick över till revolutionens sida.
Lenins systrar skulle inte ha skrivit det här, om det inte funnits en stark verklighetsbakgrund av upproriska kvinnor, som torsdagen den 23 februari (8 mars) varit en del av arbetarnas demonstrationer. Men det fanns ju ingen internationell kvinnodag!
Hur mycket entusiasm de petrogradska kvinnorna än lade i dagen, sporrade av en Internationell kvinnodag, så kom en sådan till först 1921. Så vad är det för en internationell kvinnodag som vi har här? Låt oss titta på historien.
Idén till en internationell kvinnodag föddes i USA 1909 och vann stöd vid en internationell kvinnokonferens i Köpenhamn 1910. Första manifestationen var den 19 mars 1911, vilket var en söndag. Året efter blev det den 12 maj 1912, som också var en söndag. Man märker alltså en strävan att förlägga kvinnodagarna till söndagar i skiftet februari-mars, vilket innebar att datum var flytande.
I januari 1913 utfärdade Socialistiska byrån i Bryssel ett upprop till arbetarpartierna i alla länder, att fira söndagen den 23 februari som en ”internationell kvinnodag”, där ”vid massmöten och genom tidningsartiklar m.m. skall belysas vikten av arbetarkvinnornas anslutning till den proletariska frigörelsekampen.” (Åbotidningen Arbetet 28.1 och Österbottens Folkblad 31.1 1913). Året därpå (1914) utvalde Bryssel söndagen den 8 mars till den ”internationella kvinnodagen”.
Kvinnodagar under kriget?
Så kom kriget. För den som till äventyrs ville anordna en internationell kvinnodag, fanns i stort sett bara traditionen att lägga den på någon av de sista söndagarna i februari eller de första i mars. För 1915 innebar det söndagarna den 28 februari eller den 7 mars, för 1916 söndagarna den 27 februari eller den 5 mars. För 1917 slutligen fanns söndagarna den 26 februari och 4 mars.
Norska och svenska kvinnosakskämpar följde denna princip och ordnade 1915 i sina huvudstäder internationella freds- och kvinnomöten söndagen den 7 mars.
På grund av rent kalendariska och numeriska tillfälligheter, såg saker och ting lite mer systematiskt ut för ryssarna. Deras julianska tideräkning låg ju 13 dagar ”efter” Västeuropas gregorianska. Evenemangen den 7–8 mars 1914–15 kom därför att i Ryssland ligga den 22–23 februari, numeriskt samma siffror som söndagen den 23 februari 1913, som den socialistiska byrån i Bryssel anbefallt som ”kvinnodag” detta år. Visserligen hade man avsett den gregorianska tideräkningen, men när någon i Ryssland i minnet 1917 återkallade det fyra år gamla uppropet kan man ha förbisett detta.
Rysslands första kvinnodag
Det var för övrigt just 1913, som den första kvinnomanifestationen hölls i Ryssland. Den gick av stapeln i Kalasjnikovskajas börssal i centrala Petrograd. Där deltog representanter för alla kvinnoföreningar. Av okända skäl hade man inte förlagt mötet till söndagen den 10 (23) februari, som Bryssel anbefallt, utan till söndagen den 2 (15) mars. Kanske var det för att inte väcka polisens misstankar, som man inte lade mötet på den av socialistbyrån angivna dagen. För att få hålla mötet, måste man söka tillstånd. Man uppgav då, att mötet inte var politiskt utan av ”vetenskaplig natur” och behandlade ”kvinnofrågan”, närmare bestämt kvinnlig rösträtt, modersbidrag samt levnadsomkostnader.
Entréavgiften var 5 kopek. Mötet började kl. 13. Den stora salen med plats för 1500 människor var fullsatt. Kvinnliga partimedlemmar som var arbetare talade. Polisspionerna i mängden måste gradvis ha kommit underfund med vad det var för ett ”vetenskapligt” möte. Det hade knappt slutat förrän polisen stormade in och arresterade många av talarna.
Det numeriska missförståndet
Vad som hände i Ryssland nästföljande år, 1914, har inte gått att få veta. Socialistbyrån i Bryssel hade alltså valt söndagen den 8 mars, som enligt den julianska kalendern motsvarade söndagen den 23 februari. Hade man valt något annat gregorianskt datum, t ex söndagarna den 22 februari eller 1 mars, hade motsvarande julianska datum varit söndagarna den 9 eller 16 februari. Men med den 8 mars hade man ett julianskt datum 23 februari, vilket rent numeriskt hade figurerat förut: 1913. Med två numeriska ”träffar” 1913 och 1914, samt en ”nästan träff” med de norsk-svenska mötena den 22 februari 1915 är det inte omöjligt, att en föreställning slagit rot i Ryssland, att den 23 februari var ett överenskommet datum för en internationell kvinnodag.
Vad denna knappologiska undersökning vill visa är, att om någon internationell kvinnodag 1917 inspirerat till de strejker och demonstrationer som utlöste februarirevolutionen, så var det på en dag, som de ryska kvinnorna trodde var en Internationell kvinnodag.
Nästa avsnitt: Demonstrationen som blev gnistan.
