Om det som är grönt, eller Wenn wir marschieren

Säg ”miljövänlig” och jag ger dig ett diplom! Om det sedan verkligen är det spelar mindre roll. Ty allt som betyder något är vad det synes vara. Och just nu är allt som skimrar i grönt helt rätt. 

Ett litet exempel: undersökningar – från ”ax till limpa” – har visat att det av allt att döma är mindre påfrestande för miljön med plastmuggar & plastskedar i kaffeautomaterna än pappersmuggar & omrörarpinnar av trä. Skillnaden är förmodligen inte jättestor och bäst vore om folk tog med sig sin egen porslinsmugg och sked hemifrån. Men vem gör det?

En gång fick jag en hel årskurs (nästan) av blivande civilingenjörer i miljö- och energikunskap mot mig när jag under en föreläsning i ämnet miljökemi påpekade att den vattenkraft vi har i det kyliga Skandinavien är utmärkt och långsiktigt hållbar (om man inte hårdrar dessa begrepp alltför mycket), men att det ofta är annorlunda på sydliga breddgrader. Undersökningar har visat att Assuandammen, Egyptens stolthet, på grund av biologiska slamprocesser avger mer metan (CH4 – en växthusgas omkring 20 ggr mer potent än koldioxid, CO2) än vad ett kolkraftverk skulle ha avgett koldioxid för att generera motsvarande mängd el. Med andra ord: miljöfrågor är som regel mer komplexa än enkla. 

Nu till en annan bekymmersam grön fråga. Som bland andra Diana Johnstone påpekat (Green Party Politics Shifting – LA Progressive) har det en tid stått klart att krafter i Tyskland, som man nog får beteckna som ”revanschistiska”, växer i styrka. Detta fenomen hör till de tyska egenheter som vi – som kommer ur en helt annan, en icke-preussisk tradition – har svårt att förstå. Ännu svårare har svenskar och skandinaver i allmänhet att begripa att det är just ”De Gröna” (Die Grünen) som ställer sig i spetsen för denna revanschism. Partiet vill till exempel avskaffa Kinas och Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Det är svårt att tänka sig ett bättre recept för att skapa potentiella politiska betingelser för ett 3:e världskrig. Meningen med stormaktsvetot, hur orättvist man än må anse det vara, är just att dessa makter inte ska ställas inför en situation då de finner sina fundamentala intressen så pass nonchalerade att de ser sig tvingade att gå i krig. USA, Ryssland och Kina – kanske snart också Indien – förfogar över vapensystem som möjliggör för dem att med god marginal utplåna varandra såväl som oss övriga.

Men den tyska traditionen är mer speciell än de flesta nog är medvetna om. ”Den preussiska traditionen” framställs hos oss i populära beskrivningar närmast som ”kadaverdisciplin”. Och visst kunde tyskarna marschera käckt och klämmigt med hög stövelföring, (Wenn wir Marschieren – YouTube). Men den preussiska traditionen var mycket mer än så: kärnan var den intensiva intellektuella disciplinen och respekten för kunskap. De tyska universiteten var världsledande; landets tekniska och industriella utvecklingen slog världen med häpnad. Tyskland var under åtminstone ett halvsekel en ledande vetenskaplig och teknisk stormakt. Samme Werner von Braun som konstruerade de V2-raketer som plågade invånarna i London (varje raket bar en sprängladdning på närmare ett ton), såg sedan till att USA fick fram den Saturnusraket som transporterade de första – och hittills enda – människorna till månen.

Den tyska tragedin var den svaga demokratiska traditionen.

Man glömmer också gärna att Hitler själv var snudd på en ”grön” politiker. En som tyckte om att i lederhosen spatsera i skog och mark. Vegetarian. Icke-rökare. En som ogillade att medarbetarna tog sig ett glas vin, (särskilt om de drack sig berusade). Mindre känt är att han även var en drivande kraft inom den pronazistiska tyska antitobaksrörelsen. I detta arbete stödde han sig på de odiskutabelt framsynta resultaten om sambandet mellan rökning och lungcancer, som tyska läkare, en del av dem troende nazister, fastslagit. Numera verkar de flesta läkare tro att sambandet rökning/lungcancer upptäcktes av amerikanska forskare på 60-talet. I själva verket går dessa studier i Tyskland tillbaka till tidigt 1930-tal och t.o.m. ännu längre. Om detta skrev Jan Myrdal vid något tillfälle en artikel, och på engelska Wikipedia finns en utmärkt sammanfattning (Anti-tobacco movement in Nazi Germany – Wikipedia).

Sambandet mellan miljörörelse och nazism – eller om nazismen påminnande ideologier – är inget som Diana Johnstone eller jag nyligen har upptäckt. Miljörörelsens irrationalitet och dess periodvisa dragning mot rena utrotningsideologier (baserad på uppfattningen att det finns ”för många människor” på jorden) har gamla anor. I modern tid har sådana idéer, kanske delvis på grund av bristande politisk medvetenhet och slentriantänkande inom den sociala klass de företräder, framförts av ”storheter” som den franske djuphavsdykaren Jacques-Yves Cousteau, den österrikiske etologen Konrad Lorentz liksom den sympatiske tv-ikonen Sir David Attenborough.

En utomordentlig artikel i ämnet rekommenderas (SvD 2019-02-03), ”Miljörörelsens mörka rötter” av Lars Berge och Malin Hoelstad om klimatkrisen. Läs den!