JAG TROR ATT det var Lars Gustafssons kompis, tysken Hans Magnus Enzensberger, men jag vågar inte svära på det, som observerade hur dåvarande förbundskanslern Angela Merkels mycket medvetet ägnade sig åt vad företagsekonomerna benämner personal branding.
Skarpögt insåg han att hon inte ville bedriva ”politik”, snarare handlade det om ”anti-politik”.
Det var ideologibefriad, pragmatisk administration ”Mutti” marknadsförde sig med. Landsmodern ville visa att hon ”administrerade” Tyskland bättre än någon annan.
Sedan var det någon på svensk botten, minns inte vem, som försökte applicera samma anti-politikens tankefigur på moderaten Reinfeldt som statsminister, därigenom tolka hans agerande. Han med det famösa ”öppna edra hjärtan”. Kanske lekte han landsfader med sina patetiska brösttoner. (Lömska baktankar har det spekulerats om, jag lämnar det därhän.) Jag har för mig att han tillhörde Merkels beundrare. Two of a kind.
Det gäller som ”anti-politiker” att få det att framstå som att man höjer sig över ”gamla” ideologier och småskuret politiskt käbbel, man vill ge sken av att man helt enkelt är bäst på att sitta vid rodret.
Man känner igen det från svenska socialdemokraters argumenterande: ”Vi är bra på att regera.”
Exakt det Merkel försökte signalera, icke minst med sitt beryktade Wir schaffen das, när den stora flyktingvågen vällde in över hennes land. Mutti fixar biffen, vänta bara. Sitt lugnt i båten. Vi har fått ett praktiskt problem på halsen som måste lösas av den klokaste av oss.
I Sverige pågår just nu en beklämmande valkampanj. I stort sett – vågar jag sticka ut hakan och påstå – är alla partier överens om verklighetsbeskrivningen. Nu gäller det ”bara” att rösta på den man tycker är bäst på att administrera landet. ”Eländet” nära jag skrev.
”Nato-Magda” eller ”Strängnäs-Uffe”? Det påminner om amerikanska presidentvalskampanjer med den utpräglade personfixeringen. Vem viktigare än vad. Image viktigare än budskap. Vem går ”genom rutan”? Legendariska TV-duellen mellan en nyduschad Kennedy och en skäggstubbs-Nixon.
Förbluffande, men talande nog, ber ”Nato-Magda” (personifierande mammas döda socialdemokrati) om ett öppet mandat. Fria händer. Utgående ifrån att väljarna kan lita på henne och att hon är bättre på att sköta landet än ”Strängnäs-Uffe” (med SD i baksätet).
Med fria händer från valboskapen kan hon samarbeta med vem hon vill. Alfred E Neuman från C eller Limhamns-Märta, kanske båda. V:s stackars Dadgostar får fortsätta i den otacksamma rollen som the servant girl.
Herregud, vilket rysligt spektakel. Mot sofflocket när september nalkas!
Hela eländet skall leva! Allah ska med! Låt oss fortsätta vår moraliska ledarroll!
För att hedra den anrike JK Paasikivis namn, som just nu vanäras av sonsonen som svamlar på i SVT, läser jag JKP:s ”Dagböcker 1944-1956” (utgivna av f d Oktober-gänget Askelin och Hägglund).
Den store statsmannen JKP var kritisk mot sturskheten vid förhandlingarna med Stalin 1939 (även om han är klar över att vinterkriget var ett anfallskrig från Moskva) och helt emot Finlands fortsättningskrig.
Nu, september 1944, när separatfreden sluts med den store grannen i öster finns många problem att lösa. Med tjurskallig diplomati räddar JKP Finlands självständighet. Den svåra pärsen är den så kallade Krigsansvarighetsprocessen, där finska politiker och andra myndighetspersoner ska ställas till ansvar för kriget 1941–1944. Här balanserar JKP på en smal spång mellan hemmakommunisterna, Moskva och den vita högern (inklusive presidenten Mannerheim). JKP lyckas med detta aktstycke!
En sådan ansvarighetsprocess borde vi ha i Sverige också. Reinfeldt och hans djävla uttalande om att ”öppna våra hjärtan” (dvs plånboken) skulle vara förste man till rakning.
Vi behöver inte racka ner mer på våra politiker. Det klarar de så bra själva.
Titta bara på den senaste skandalen där de 5 stora (nåja!) partierna avslöjats med att låta sina chefsekonomer värva bidrag under löfte om fixad anonymitet och sedan ger dessa i rent bokstavlig mening ”TROTJÄNARE” sparken från sin post. Heder åt de tre små (jodå!) partier, som inte deltog i lagbrytandet utan valde att respektera den lagstiftning man själva varit med om att besluta!
Och säga vad man vill om Reinfeldt, han sa nog öppet vad han tyckte och bedömde var bäst för Sverige att göra i de flesta lägen. Sådant håller säkert i längden.
Statsministrarna efter honom håller inte samma klass. Samtidigt har det parlamentariska läget blivit omöjligt att sköta, vare sig med kompromiss eller kohandel. Det gäller nu, mycket enkelt, att kunna samtala med varandra, att visa sig vara vuxen i det politiska rummet. Det har också klart utsagts av den ene statsministerkandidaten i valet om drygt tre veckor. Han får därför helt klart min röst även i årets val!