Vilka var det som bestämde i Kiev? – Resebrev (8)

Jaroslav den Vise ledde Kievriket under början på 1000-talet, en tid som kallats dess guldålder.

När man som samvetsgrann historiker ska sätta sig in i den tidiga historien i den här delen av världen, förvirras man inte bara av källornas grumlighet, utan också av att polacker, ukrainare, ryssar, vitryssar m fl gör olika tolkningar – alltid till deras egen fördel. Här följer ett försök till objektiv historieskrivning och vad är tryggare än att starta med den man som av alla anses som den store mannen, Jaroslav den Vise, storfurste av Kiev 1019–54. Hans ställning i vår samtid visas av att han förekommer både på ryska och ukrainska sedlar.

Jaroslav den Vise på en rysk rubelsedel (ovan) och en ukrainsk (nedan).

Denne Jaroslav, som också kallas “Den lame” efter att förmodligen fått ena armen förlamad av skott av en pil, var inte bara “vis” utan också en mycket beläst man. Jaroslavs tid innebar inte bara kulturell blomstring utan också en ökad medvetenhet om betydelsen av lagar och bestämmelser, grunden för varje civilisation.

Jaroslavs barn
Att gå in på Jaroslavs alla politiska och militära konflikter skulle spränga ramarna för detta bidrag. De som vill veta mer om detta hänvisas till Wikipedia. Jag väljer istället att som ett ovedersägligt bevis för hans stora betydelse och höga anseende i dåtidens Europa räkna upp vad som hände med en del av hans talrika barn (totalt 11, varav 10 i hans andra äktenskap).

Hans yngste son Vsevolod (1030–93) äktade kejsaren av Konstantinopels dotter och styrde sedan Kiev 1078-93.

Hans äldsta dotter Anastasia (1023–?) gifte sig med kung Andreas I av Ungern (1015–60, kung efter 1046).

Elisabet (1025–67) blev bortgift med den norske kungen Harald Hårdråde (1015–66). Denne har en speciell plats i historien eftersom “vikingatiden” slutar med honom. Året 1066 var nämligen inte bara normanderna under Vilhelm Erövraren på väg att invadera England (från söder), utan också norrmännen från öster. De landsteg i Yorkshire. Vid slaget vid Stamford Bridge den 25 september led de nederlag och Harald stupade. Den lyckade invasionen i söder, vid Hastings, ägde rum bara ett par veckor senare.

Anna, drottning av Frankrike. Okänd konstnär från okänd tid, förmodligen 1500-tal.

Mest beryktad av Jaroslavs döttrar var dock Anna (1024–75), som gifte sig med franske kungen Henri I. Efter dennes död styrde hon Frankrike i sex år som förmyndare för deras son, kronprinsen Phillip. Sin stora kompetens hade hon skaffat sig hemma, där hennes “vise” fader hade givit sina barn, oberoende av kön, en utbildning som låg på toppen av samtidens i Europa. Om hennes dramatiska kärlekshistoria med Ralf, en gift man, kan ni läsa på Wikipedia.

Med detta slutar inte historien om Jaroslav den Vise. Vi har också hans familj bakåt i tiden. Och nu blir det ännu mer intressant. Ty ett annat namn på “Den Vise” var Jarisleif Valdemarsson.

Jaroslavs familj
“Den Vises”
första hustru hette Anna och kom från Norge. Under ett av krigen när han var borta och Kiev 1018 blev invaderat av polackerna rövades hon bort. Jaroslav måste vid den här tiden ha tagit sin tillflykt till Sverige. Ty 1019 gifte han sig med den svenske Olof Skötkonungs dotter Ingegärd Olofsdotter (1000–50) som han alltså sedan fick en massa barn med: Vsevolod, Anastasia, Elisabet, Anna osv. I de slaviska historieskrivningarna kallas denna Ingegärd ofta Irina. Hennes mor, d v s Olof Skötkonungs hustru, Estrid, var av den s k oboritiska slaviska stammen i nuvarande Mecklenburg, så Anna behärskade säkert som modersmål något av de slaviska språken.

Jaroslavs far och farfar
Jaroslavs fader Volodymyr eller Vladimir (957–1015) hade också starka band till Sverige, eftersom han under sin konflikt med storebror Jaropolk 976 flytt till dit. Där gick han under namnet Valdemar. Med svenskt stöd, bland annat av den norske släktingen Håkon Sigurdsson Ladejarl (935–95), kunde han komma tillbaka, besegra sin bror och sedan fungera som storfurste i Kiev till sin död 1015. Det var under hans tid som Frans G. Bengtsson låter sin hjälte Röde Orm erövra “bulgarguldet” nere vid Dnjepr år 1008.

Valdemar var i sin tur son till Svjatoslav I (942–72). Denne hade under ett härnadståg i Bulgarien rövat med sig en grekisk nunna Malusja, som blev Valdemars mor.

Svjatoslav rövande bort Malusja enligt en sentida rysk målning. Denna episod har givetvis inspirerat fantasin hos många diktare och målare i öster.

Av Svjatoslav har vi förresten en målande beskrivning:

“Han var av medellängd, varken för lång eller för kort, han hade täta ögonbryn, blå ögon, platt näsa; han rakade skägget på hakan, men täta hår hängde ned från överläppen. Hans huvud var helt kalt – bara på den ena sidan hängde en hårlock som tecken på släktens förnämhet. Halsen var tjock, skuldrorna breda och hela gestalten ganska välskapt. Han verkade dyster och vild.”

Tycker ni att hans namn är svårt att uttala kan ni använda hans nordiska, Sveinald Ingvarsson.

Jaroslavs farfars far och farfars farfar
Sveinalds far hette alltså Ingvar (877–945), som på slaviska blev Igor, storfurste av Kiev. Hans fullständiga nordiska namn var dock Ingvar Ruriksson, son till den legandariske vikingahövdingen Rurik (?–879) som av slaverna inbjudits för att bringa ordning i deras land.

Mer intressant än Ingvar eller Igor är kanske hans hustru Helga eller på slaviska Olga (881–969). De gifte sig 903. Vid någon krigisk förveckling med en västslavisk stam, Drevljanerna, blev Ingvar tillfångatagen och avrättad på ett grymt sätt. Hans lemmar bands till nerböjda trädstammar som sedan frisläpptes och slet sönder hans kropp.

Helga tar emot liket av sin make Ingvar. Målning av Varlei Surikov 1915.

Helga lät icke detta ske ostraffat. Enligt Nestorskrönikan hämnades hon gruvligt på drevljanerna för sin mans död. Dessa underskattade nämligen henne och sände tjugo av sina bästa män för förhandla fram ett giftemål med deras furste, prins Mal, så att de genom Mal fick makten över Kievriket. Helga lät dem komma, men väl anlända, tillfångatogs de och brändes levande på sin båt.

Helga kokar besökande drevljanska äktenskapsmäklare i sin bastu, enligt medeltida föreställningar.

Sedan bjöd hon in en annan grupp äktenskapsmäklare från drevljanerna. När de, intet ont anande, hade kommit, föreslog hon att de först skulle ta ett bastubad så att de blev rena och snygga. När alla var inne i bastun, låstes dörrarna från utsidan och alla herremännen kokades ihjäl. Därefter begav sig Helga på krigståg emot drevljanernas hemorter som utplånades så grundligt att ingen sedan dess har hört talas om denna västslaviska stam.

Sergii Plokhy säger i sin bok om Ukrainas historia att det faktum att båtar och badhus förekommer i dessa historier visar på deras nordiska bakgrund. Hade han varit mer bekant med den nordiska vikingamytologin hade han kunnat hitta fler exempel på lika handlingskraftiga kvinnor, t ex Erik den Rödes dotter Frejdis.

Om ni har haft svårt att hänga med i släkthistorien så kommer här ett förenklat stamträd.

Sammanfattning
Jag hoppas att jag genom denna strikt vetenskapliga och objektiva utredning har visat att polacker, vitryssar, ryssar och ukrainare kan ge upp all sin chauvinistiska historieskrivning om inflytandet i Kievriket. Ty de som styrde och ställde från 800-talet till slutet på 1000-talet var otvivelaktigt svenskar.

Nästa avsnitt: Babin Yar och “dödsmatchen”

  4 kommentarer for “Vilka var det som bestämde i Kiev? – Resebrev (8)

  1. Anders Persson
    2018-05-25 kl. 9:40

    På privata omvägar kom en kommentar som säger:
    “Hej jag läser Anders Perssons alla bidrag med stor uppskattning. Dagens text om det ryska rikets ursprung tycks mig väl förenklad och för mycket stödd på tvivelaktiga uppgifter i Wikipedia.”

    Till detta kan sägas att huvudkällan inte har varit Wikipedia utan Serhii Plokhys bok The Gates of Europe – A history of Ukraine (2015). Plokhy utbildade sig som historiker i sovjetiska Ukraina, men flyttade på 90-talet till USA där han nu är professor vid Harvard-universitetet.

    Det jag lutat mig mot i hans bok är kapitel 3 “Vikings on the Dnieper” och halva kapitel 4 “Byzantium North” sammanlagt 10–12 sidor. Man kan ha åsikter om Plokhys bok, men inte att den skulle vara “pro-svensk”.

    Wikipedia har jag mest använt för att få årtal och andra detaljer. Och då inte bara svenska och engelska Wikipedia, utan också ryska och ukrainska. Där kan man läsa att första omnämnandet av Moskva var 1147 dvs långt efter de händelser jag återgivit. Min ambition har alltså inte på långa vägar varit att skriva om “ryska rikets ursprung”.

    Den ironiska slutklämmen är dock min egen.

  2. Bertil Carlman
    2018-05-25 kl. 18:06

    Den ironiska slutklämmen, Anders, är helt i Olof Rudbeck d ä:s anda. Min historielärare på gymnasiet i Halmstad var väldigt förtjust i att berätta om vad det stod i Atlantica om Sverige som gudarnas boning m m. Han (läraren) berättade också om skämtet om Adam och Eva. Adam hette Adam ty han var gjord av damm, och när han fick se Eva så sa han eeee…va? Därav Eva. Så du, Anders, följer en god tradition. Mera sånt. Blanda skämt och allvar! De som läser denna blogg är ju vuxna!

    Som lärare i grundskolan hade jag problem med det några år. En kollega (speciallärare) kom till mig i början av min lärarbana och sa: “Jag har några av dina grabbar två timmar i veckan. Dom tycker du är jobbig. Du kan säga något skämtsamt med väldigt allvarlig min, och en del allvarliga saker skämtar du om. Dom här grabbarna klarar inte det.”

    Min far som suttit i redaktionen för tidningen Blandaren uppfostrade sina fem barn på det viset: blanda skämt och allvar. Jag fick lära mig att vara tydligare! Tråkigt!

  3. Anders Persson
    2018-05-25 kl. 21:03

    Jag skrev min artikel förvissad om att alla som läste den har Jan Guillous alla Arn-böcker i gott minne och vet att “Sverige” blev stat först på 1200-talet. När jag använder orden “Sverige” och “svenskarna” är det alltså i strikt geografisk mening, utifrån landgränserna 2018.

    Tar man detta i beaktande blir artikeln mindre chauvinistisk och kan till och med propsa på att vara historiskt ganska korrekt. Det som talar för att vikingarna förde in viss “ordning och reda” bland slaverna kan förklaras med att de (vikingarna) måste själva ha den kulturen för att kunna genomföra alla sina vikingatåg. Det krävdes ju viss ordning och logistik när ett 30-tal skepp skulle invadera någon bosättning vid kusten. De stackarna hade ju inga mobiler eller walkie-talkies.

    Jämför med senare tiders tyskar vars ordningssinne ju också gjort dem till goda soldater – tyvärr.

  4. Lars Jansson
    2018-05-25 kl. 22:18

    År 2014 invigde Svenska kyrkan Ingegerdsleden, uppkallad efter Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, eller Irina som hon kallades i Kiev. Leden är 11 mil lång och går mellan Storkyrkan i Stockholm och Domkyrkan i Uppsala. På vägen passeras naturligtvis Sigtuna, där Ingegerd lär vara född. Man har inte gjort några nya stigar utan leden går på gamla vägar och stigar. Men Svenska kyrkan har gjort en ledbeskrivning med kartor, som går att skaffa via kyrkan om man är sugen att vandra den. Den vackraste tiden är troligen nu i försommartid då man kan höra lövsångare, svarthättor och bofinkar sjunga “Den blomstertid nu kommer” för full hals.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.