Jan Myrdal: ”Inte vörda – reflektera!”

Ulf Nilsson i Växjö diskuterar här vidare vad Lasse Ekstrand skrivit om Jan Myrdals bild av Ryssland och DDR den 14 juli.

Jan Myrdal 1944 (Målning Svenolof Ehrén)

MYCKET INTRESSANT ATT läsa vad Lasse Ekstrand skriver på lindelof.nu 2022-07-14. Jag var med och lyssnade på seminariet om den vanartige Myrdal 2019. Men jag träffade Myrdal några gånger till innan han dog! Bl.a. på ett seminarium i Myrdalbiblioteket i Varberg. Det kan ha varit hösten 2019.

Jag hade då ganska nyligen läst Jan Myrdal när han skrev om att DDR var den bättre delen av Tyskland och reagerade på detta. Jag mindes då att han flera år innan i FiB/K skrivit om det av Sovjet kontrollerade Östeuropa inklusive DDR att dessa regimers makt ytterst vilade på sovjetiska bajonetter. Jag tog upp detta på seminariet, men Myrdal svarade att han inte mindes att han skrivit så. Tyvärr hade jag inte saken dokumenterad och blev lite osäker på min minnesbild så därför drev jag inte frågan vidare på seminariet.

Men för några månader sen hörde en god vän och före detta fFibbare av sig. Han har sparat FiB/K sen 70-talet och nu hittat det Myrdal skrev! I en liten blänkare i FiB/K nr 5, 2 mars 1978, skrev Myrdal följande under rubriken ”Några ord på tal om Nato”.

Myrdals ord inledningsvis om att han får frågor om Nato och Warszawapakten ska ses mot bakgrund av att Myrdal i tre Skriftställningar i FiB/K (nr 22 -77, nr 3 -78 och nr 11 -78) hårt drivit frågan om Sovjet som den farligaste av de två supermakterna.

Myrdal skrev där bland annat att det ”blivit viktigt att slå vakt om Nato och stärka Nato…” (nr 22/77). I nr 11/78 skriver Myrdal ”Ännu är Nato ett europeiskt försvarsförbund mot Kreml… som inte bör lita på Förenta staterna…” I nr 3/78 citerar Myrdal Stalin när han påtalar vikten av tysk nationell enighet och Myrdal menar att Sovjetledarna nu delar Tyskland, att de hävdar att Tyskland inte finns, att de vill införliva Östtyskland med sitt ryska Sovjetunionen. ”Honecker förråder inte bara det tyska folket genom att på rysk order proklamera östtysk nation; han blir med detta en förrädare mot alla europeiska folks intressen”.

Vad Myrdal skrev 77-78 måste givetvis sättas i sitt sammanhang med ett aggressivt/expansivt Sovjet, nåt som blev tydligt med invasionen av Afghanistan 1979. Men det ändrade ju inte karaktären på DDR som Myrdal beskrev det 1978. Det hade varit intressant att ha fått Myrdals kommentar till hur detta går ihop med att DDR var det bättre av de två Tyskland som jag minns att Myrdal uttryckte det långt senare. Precis som Lasse Ekstrand skriver skulle det vara i Myrdals anda med en kritisk granskning av detta, kanske en lämplig uppgift för FiB/K och/eller Jan Myrdalsällskapet. ”Inte vörda – reflektera!” som Lasse E skriver.

... är läst 1322 gånger!

  22 kommentarer for “Jan Myrdal: ”Inte vörda – reflektera!”

  1. Leif Strandberg skriver:

    Intressant är det att lyfta fram vad Jan Myrdal i olika skeden skrev om Ryssland-Sovjet-Ryssland. Jo, jag minns hans Nato-artiklar från 1978. Jag minns hur jag fann hans byte av hållning (man måste ju byte kalsonger, tror jag han skrev) vara intellektuellt hederligt. Hans förmåga att se Sveriges behov i ljuset av världsläget var mycket befriande. Det hjälpte oss att vara anti-imperialister under olika internationella förhållanden. Det fanns en kompass hos JM, som ibland visade lite fel, men de stora dragen,norr och söder, väst och öst höll han rätt på.

    När jag i samma veva läser (den av Redax rekommenderade artikeln av Jan Scherman) framträder en skillnad. Schermans Nato-kritik drunknar i ett snömos där han låter statsministern och andra stå upp för nationell samling (vilket han är kritisk mot), ”oförblommerad nationalism”, skriver han, och vill jämföra sig med Segerstedt. Lärde den gode Scherman ingenting under sin vänstertid i Göteborg? Vi som läste Jan Myrdal lärde oss i alla lägen mycket mer än denne medieprofil.

    Men eja hade han rätt i fråga om ”den nationella samlingen”. Men tyvärr har han fel.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Tänkvärt, Ulf N!
    Viktigt att komma ihåg är också att fast historien är viktig är det ändå nuet som är viktigast. Och det är då bra att ställa frågan om hur nuet såg ut då i början av 1990-talet när muren fallit och Sovjet brakade samman och Warszawa-pakten upplösts.

    Vem var då fienden, som Nato skulle ”försvara” oss mot?

  3. Bengt Håkansson skriver:

    Dessa ställningstaganden, som här kommer fram, menar jag är Myrdals största misstag. De bygger på den felaktiga analysen att USA då var på nedgång och ”Socialimperialismen” den största faran för världens folk. Nu i efterhand borde det inte vara någon tvekan om att analysen var galen. Sovjetunionens ekonomi stagnerade och egna framtidsperspektiv saknades. Folket i östblocket drömde bara om Väst. Samtidigt lyckades USA etablera en allians med Kina och cementera den splittring mellan de påstått socialistiska länder som redan fanns. I praktiken var det ju USA som var på frammarsch, som lyckades få över Kina på sin sida mot Sovjetunionen och splittra det socialistiska blocket vilket så småningom bara imploderade.

    Själv var jag vid denna tid med i en grupp som uteslöts från KFML(r) p g a våra protester mot deras sekterism, mot splittringen av solidaritetsrörelserna och avståndstagandet från den existerande fackföreningsrörelsen. I mångt och mycket tyckte jag då att SKP hade en bra linje, men så svängde man plötsligt, började predika klassamarbete och fosterlandsförsvar för att ena alla mot det kommande anfallet från Sovjet, som man trodde skulle komma. Det var helt uppenbart att denna linje var en anpassning till Kinas allians med USA. Den linje som fördes ut i Gnistan var i princip samma sak som stod i Peking Review med meningar direkt hämtade därifrån och som var helt obegripliga och innehållslösa i en svensk kontext. Jag uppfattade det då, och får det bekräftat i de artiklar som Ulf N lagt ut, att Myrdal fullständigt anammade denna kinesiska linje, även om han formulerade sig på sitt eget sätt och på begriplig svenska. Detta gjorde emellertid att jag då tappade intresse för att följa vad han skrev. 20 år senare återupptäckte jag Myrdal och började åter läsa honom.

    Denna linje, att sluta upp bakom den svenska staten och USA och förbereda sig för krig mot ”Socialimperialismen”, var katastrofal för den radikala vänstern. Den fick ett löjets skimmer över sig. SKP förintades fullständigt. Rimligtvis borde Myrdal ha funderat över denna utveckling och det rimliga i den linje som han då stod för, men jag har inte sett att han skrivit en rad om detta.

  4. Leif Strandberg skriver:

    Bengt Håkansson!
    Jamen precis. Det var ju det som var så bra med teorin om de Tre världarna och socialimperialismen, att vi insåg värdet av ”fosterlandsförsvar” (som du skriver), nationell självständighet kan man också kalla det. De (den trotskistiska vänstern) som redan då ondgjorde sig över denna hållning har sedermera traskat vidare ut i ett moras av Refugees Welcome och identitetspolitik. Och därmed öppnat dörren för globalismen, EU och Nato. Den nationella frågan är avgörande! Det lärde vi oss av JM:s skriftställningar redan 1978. Och som Lenin sa: ”I grund och botten är nationell kamp en fråga om klasskamp.”

  5. Bengt Håkansson skriver:

    Nu förstår jag inte alls hur du resonerar Leif Str. Var det rätt att lägga ner klasskampen och förbereda sig för krig mot en icke-existerande fiende bara för att ett fåtal spridda individer fick medvetenheten om den nationella frågan som en bioprodukt? Bör du inte också ta hänsyn till kostnaden; den egna rörelsens undergång vilket omöjliggjorde allt och påverkade den övriga vänstern och samhället i övrigt att utvecklas mot identitetspolitik, multikulturalism, globalism med öppna gränser och allt närmare allians med USA-imperialismen.

    Den linje om Nato-samarbete och krigsförberedelser mot Sovjet som Myrdal förde ut runt 1978 var ett eko av Kinas utrikespolitik. Kanske var Myrdal så lierad med Kina att han inte kunde gå emot den, men han borde i så fall hållit tyst. För Kina tycks det ju ha varit ett lyckat drag. Genom att liera sig med USA mot Sovjet fick man tillgång till västerländsk teknologi och investeringar vilka starkt bidrog till den utveckling som gjort att man nu seglat upp som en allvarlig medtävlare till USA.

  6. Leif Strandberg skriver:

    Bengt H!
    Den där lilla ”biprodukten” (den nationella frågan) kanske var resan värd. Hade vi litat på den och behållit vår klasståndpunkt (det arbetande folket) då hade vi idag haft den sympati som SD har. Errarna ignorerade helt den nationella frågan, men behöll klassmotklass-parollen, som inte ens fungerade 1933, och är idag en mycket liten gruppering (särskilt efter den senaste åderlåtningen – åderläts just på dessa frågor). Grupperingen kring Vi som bygger landet är löftesrikt.

    Och apropå Jan Myrdal. Jag minns hans sommarprogram 1999. Han öppnade med Flamma stolt.

  7. Ulf Nilsson skriver:

    Flera intressanta kommentarer men de går lite vid sidan av huvudspåret i artikeln; Myrdals värdering av vilket som var det bättre av de två Tyskland. Det finns mycket att diskutera kring socialimperialismen, huvudfienden 1992 (Dennis!) men mitt huvudsyfte var att belysa hur pass förankrade regimerna i Östeuropa var hos de egna folken. Detta har betydelse idag när det gäller Ukraina. Lindelof, Global Politics och Nyhetsbanken fylls av artiklar som ger en negativ bild av Ukrainas president & regering och mer positivt av Rysslands. Det ligger en del i det, men jag anser Rysslands angrepp var helt felaktigt och att Putin snarast bör beordra vapenvila. Omvärlden bör påverka Zelenskij att sätta sig i förhandlingar för ett fredsavtal som bägge länder kan leva med. I detta är det viktigt att Ryssland inte söker tvinga på Ukraina en ”antinazistisk” d v s ryssvänlig regim för den skulle sitta där på ryska bajonetter. Historien visar att det inte håller i längden, vilket Myrdal insåg 1977-78 men senare?

  8. Ulf Nilsson skriver:

    Leif Strandberg!
    Jag förstår inte denna mening i din första kommentar: Men eja hade han rätt i fråga om ”den nationella samlingen”. Men tyvärr har han fel. (slut citat). ”Eja”? vem han har fel?

  9. Tommy Sjöberg skriver:

    Leif S!
    Följde ditt tips och kollade ”Vi som bygger landet” och det första jag såg var en artikel om RYDAL, där bodde jag 1981-82. Ett genuint brukssamhälle. Utan bil och arbete blev jag tvungen att flytta till Borås.

    Skall försöka och se hur det utvecklar sig med VSBL, var med 1990-91 och byggde upp ”ARBETARLISTAN” som aldrig blev något p g a att trotskister saboterade arbetet, jag hade aldrig före 1990 träffat liknande personer. Man får ju ta lärdom av sina erfarenheter.

  10. Leif Strandberg skriver:

    Ulf N!
    Scherman (det var i hans artikel jag tog avstamp) vinglar hit och dit och vill slå en massa flugor i samma smäll. I en av dessa smällar skriver han att vår nuvarande statsminister pläderat för ”nationell samling” i sin strävan efter Nato-medlemskap. Jag menar att det är precis tvärtom. Hon säljer ut vår nation till förmån för ett medlemskap i Nato. Därför skrev jag: Eja om hon hade kämpat för nationell samling (eller svensk strävan som Vilhelm Moberg skrev). Alltså: Ack om så vore, att hon talat för Sverige. Men så gjorde hon inte!

    Sen kan man också diskutera det Scherman skriver om Segerstedt; om det var V-Gurra eller Torgny Segerstedt som hade rätt om vårt lands suveränitet under kriget. Själv lutar jag åt att det var kungen och statsministern som var att lita på.

  11. Ulf Nilsson skriver:

    Leif Str!
    Tack för svar, nu fattar jag och instämmer helt om bedömningen av statsministern. När det gäller Gustav V var han inte landsförrädare men såg gärna en tysk seger mot Sovjet. Det gjorde vad jag vet inte Segerstedt, men jag har inte läst om detta på länge.

  12. Leif Strandberg skriver:

    I ”Svensk utrikespolitik under andra världskriget” (1946) återges statsrådstal, riksdagsdebatter och kommunikéer (bland annat kungens olika tal) på 650 sidor. Det är imponerande och statsmannamässiga tal, till skillnad från uppkasten från dagens twittrande och obildade s k regering.

    Kungen (Gustav V) förklarade för sin sonson Gustaf Adolf (vår kungs far): Om du ger dig ut i det finska fortsättningskriget (han var på väg) hotar du Sverige och kommer att uteslutas från kungahuset.

    Ja, trots midsommarkriser, transiteringar och järnmalm agerade Sveriges statschef och statsminister klokt. Dagens regering har ju redan sålt ut landet och lämnat ”försvaret” åt Nato. Ja, vad var det försvarsmakten skrev en gång: ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

    Men det var på den tiden det. Nu har ÖB fullt upp med att dansa i Pride-tågen.

  13. Dennis Zackrisson skriver:

    Det finns en mycket intressant bok om Sverige under VK2. Den är skriven av Henrik Arnstad (2006) och har titeln Spelaren Christian Günther. Enligt min mening är han den bäste svenske utrikesministern näst efter Östen Undén. Båda lade tunga fundament för det alliansfria Sverige, som sökte en neutral position även i ett framtida krig mellan stormakter. En position som för alltid den övervägande majoriteten av världens folk är helt överens om!

    Ulf N!
    Det finns en hel del att diskutera kring den s k “socialimperialismen”, men knappast om dess läge 1992. Då var den nämligen helt död (med undantag möjligen för albanska och nordkoreanska ambitioner, men såvitt jag känner till har dessa inte haft några effekter utanför de egna respektive länderna).

    Vad jag däremot ville ifrågasätta var begreppet “fiende” till den vid just den tidpunkten klarlagda amerikanska hegemonin i världen. Vilken “annan” sida kunde någon välja? Och vad fanns där av konträrt uppträdande? Var inte Natos “partnerskap för fred” öppet för alla? Såvitt jag vet var Ryssland till en början med. Varför kom det ryska deltagandet att upphöra under början av 2000-talet? Se där väsentliga frågor att ställa.

    “Socialimperialismen” fanns möjligen någon gång under perioden 1970-1988, men upplöstes därefter. Och hur som helst är begreppet fullständigt meningslöst och obegripligt redan från början. Frågan om regionala maktstrukturer blir obegriplig om dessa diskuteras som imperialistiska d:o när det i själva verket enbart rör frågor om sam- eller underordning gentemot konfrontation och då måste analyseras just utifrån makt.

  14. Ulf Nilsson skriver:

    Leif Strandberg!
    Jag har inte läst boken du nämner (Svensk utrikespolitik…) utan baserar mig på Erik Carlssons bok Gustav V och andra världskriget där (s 180 ff) framgår att kungen på eget intiativ och vid sidan av ordinarie diplomatiska kanaler via tyska ambassaden framförde ett personligt budskap till Hitler, där han framförde sitt varma tack till Hitler för att han föresatt sig att omintetgöra denna farsot och att han hoppades att svenska regeringen snart skulle förbjuda kommunisterna. Kungen hade tänkt skicka detta som brev men det motsatte sig regeringen mycket bestämt, men Günther accepterade ett muntligt budskap ”om vilket regeringen var okunnig”.

    Samtidigt hade kungen i april 1940 klargjort att Sverige skulle ingripa mot alla kränkningar av Sveriges neutralitet. Det finns mycket att säga i denna fråga. Jag rekommenderar att läsa Sverige inför operation Barbarossa av Leif Björkman. Där framgår bland annat hur falskt Finland agerade gentemot Sverige inför det tyska anfallet på Sovjet 1941.

    MEN FORTFARANDE är det nästan inga kommentarer om min huvudfråga i att reflektera över vad Myrdal skrivit: Vilket var det bättre Tyskland? Hur mycket stöd hade regimerna i DDR m fl länder i det av Sovjet kontrollerade Östeuropa? Om Ryssland segrar i dagens krig mot Ukraina, ska Ryssland då försöka tillsätta en regim de litar på? Hur länge sitter den utan ryska bajonetter? Ger det trygghet för Ryssland?

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Ulf N!
    Att spekulera över vilken regim Ryssland bör ”försöka tillsätta” efter att man segrat över Ukraina är nog, för att uttrycka det milt, något för tidigt. Efter att man förhoppningsvis säkrat Luhansk, Donbass och sambandet däremellan och till Krim och området kring Norra Krimkanalen och öster om Kakhovkareservoaren är det väl dags att sätta sig i allvarliga förhandlingar för att undvika att resterande Ukraina läggs i ruiner. Därmed ska väl frågan om rest-Ukrainas neutralitet kunna säkras för att undvika frestelser om ett n-te världskrig med mer varm karaktär än det pågående sanktionskriget.

    Men om utvecklingen framöver och vart den tar vägen och hur länge vet vi ännu mycket lite. På frågan om ”Vilket var det bättre Tyskland?” på tiden det fanns en östdel och en västdel har ju främst de boende i öst redan ”röstat med fötterna” så att säga. Och inför verkligheten med massiv ”Marshallhjälp” till de västra provinserna och av krigets segerherrar nedmonterad industri och införda tänkanderestriktioner i öst var väl inte så mycket annat att vänta.

    Fortfarande är det svårt för oss till vänster på den politiska kartan att under kapitalismen utveckla och driva kollektiva och solidariska projekt och därmed träna oss i att övervinna den här gängse individualismen, som nu definitivt segrat i den ”moderna” anpassade socialdemokratin. Att det skulle finnas ”trygghet” för någon i en kapitalistisk och därför marknadsdriven värld är nog tyvärr en illusion. Men det finns säkert någon sorts framtid även vid nästa steg i den globala samhällsutvecklingen. Hur den kan komma att se ut tror jag tyvärr också att det är alldeles för tidigt att ha en bestämd uppfattning om. Bättre att se och oupphörligen lära!

  16. Leif Strandberg skriver:

    Ulf N!
    En liten kommentar kring öst och väst.

    För några år sedan jobbade jag en hel del i Tysklands östra delar, det som tidigare var DDR. Många av dem jag träffade, mest lärare och pedagoger, de allra flesta faktiskt, var nöjda med sina barna- och ungdomsår i DDR. Även sedan de nu fritt kunde jämföra med hur livet i BRD hade varit. Det fanns hela tiden ett vänskapligt syskongnabb mellan ossi und wessi. Man respekterade varandra, medvetna om att världen inte var svart-vit ens under Kalla kriget.

    Om jag fick välja (på den tiden, 1933–1945–1989) skulle jag ändå helst velat bo i Sverige.

  17. Christer Lundgren skriver:

    Vilken del av det ockuperade och styckade Tyskland som var ”bäst” är enligt min mening inte särskilt angeläget att diskutera idag. Frågan är fel ställd.

    Jag lyssnar åter på Ernst Busch: Lieder der Arbeiterklasse & Lieder aus dem spanischen Bürgerkrieg (2 CD-skivor; flera av låtarna finns på nätet).

    ”Arbeiter horch, sie ziehn ins Feld / Und schreien für Nation und Rasse!
    Das ist der Krieg der Herrscher der Welt / Gegen die Arbeiterklasse.
    Denn der Angriff gegen die Sowjetunion / Ist der Stoß ins Herz der Revolution!
    Und der Krieg der jetzt durch die Länder geht, ist der Krieg gegen dich, Prolet!”

    Vilken kampanda! Vilken militant antifascism! Vilken framtidstro! Där fanns en generation kämpande människor med visionen om en bättre värld.

    ”Dann steigt aus den Trümmern der alten Gesellschaft die sozialistische Weltrepublik!”

    Många offrade livet för den visionen. De bör hedras och inte glömmas. Det är svårt att ställa sig vid sidan av denna kamp. Men visst finns det lärdomar att dra. När kriget var slut (eller snarare när vapenvila inträtt och världshärskarnas krig mot arbetarklassen tog sig nya former) och visionen om den socialistiska världsrepubliken skulle förverkligas, visade sig nya motsättningar. De länder som inte förmådde värna sin egen befolknings intressen mot makthavarna i Kreml (som inte lyckades upprätthålla juche, som koreanerna säger) dukade så småningom under tillsammans med Sovjetunionen. Världshärskarna (nu USA-imperialismen) tog över deras länder. Så som de höll på att göra med Ryssland innan Vladimir Putin lade om rodret 2007, och som de gjorde med Ukraina 2014.

    Uppgiften för den folkliga kampen är och förblir att ta makten och upprätta det egna arbetande folkets suveränitet. Ukrainas folk berövades sin suveränitet och deras land utnyttjades för att beröva även Ryssland dess suveränitet. Ryssland menar att dess särskilda militära operation syftar till att skydda ryssar, ukrainare och andra nationer i Donbass, Krim och i vissa andra områden i Ukraina, som inte vill leva i en nyfascistisk stat i Europa. De fullföljer samma mål som under andra världskriget – att eliminera fascismen i Europa. De accepterar inte Natoledarnas politik för global dominans och diktat. De håller på att skapa en kvalitativt ny världsordning baserad på jämlikhet mellan alla nationer, fri handel utan olagliga sanktioner och fri från tre huvudtyper av kapprustning: kärnvapenkapprustning, missilförsvarskapprustning och rymdbaserad kapprustning.

    Så ser Ryssland sin ”mission”. Ukrainas framtidsvision är svårare att få grepp om. Den dikteras från Bryssel, London och Washington DC. Som Alexander Mercouris påpekar i sin kommentar om vad utrikesminister Sergej Lavrov säger ser det ut som om Rysslands militära ingripande kommer att utvidgas, kanske till att innefatta hela Ukraina, eftersom västmakterna och de styrande i Kiev satsar på fortsatt krig och vägrar förhandla om en fredsuppgörelse.

    Ukrainas folk har en svår tid framför sig!

  18. Mats Larsson skriver:

    Christer L!
    Jag håller med om att låtarna av Ernst Busch är medryckande. Min frus far tillhörde den generation du hyllar. Efter en hård uppväxt på barnhem (mamma svalt ihjäl, pappa försvann till Sibirien) blev han medlem av Sovjetunionens kommunistiska parti och soldat på östfronten i den andra ukrainska fronten 1943–45.

    Men tro inte för ett ögonblick att Ukraina kommer att vika ner sig för moskoviterna. Jan Myrdal visste mycket väl att ingen regim i längden kan existera på ryska bajonetter. Det gäller även idag. Vi ser nu vad som händer in Cherson.

  19. Christer Lundgren skriver:

    Ingen regim (i Ukraina) kan i längden existera ”på ryska bajonetter”, därom är vi överens, Mats Larsson. Men inte heller – och än mindre – på amerikanska M142 HIMARS MLRS och andra Nato-vapen.

    Ukrainas folk måste återvinna sin suveränitet och sin självständighet – den som de fick efter Sovjetunionens upplösning, men därefter successivt förlorade. Dödsstöten var den USA-dirigerade profascistiska statskuppen 2014.

    Jag ser ingen kraft idag (särskilt inte i västra Ukraina) som står upp för nationell enighet, oberoende och antiimperialism. Makthavarna i Kiev har under åtta år vägrat sluta fred med befolkningen i Donbass och tror sig fortfarande kunna återta Krim. Idag vägrar de (därtill manade av västmakterna) att förhandla om fred med Ryssland. Det fortgående kriget maler ner en generation unga män och fördjupar motsättningarna inom nationen.

    Ukrainas folk har, som jag sade, en svår tid framför sig.

  20. Mats Larsson skriver:

    Ukrainas folk har en svår tid både bakom sig och framför sig. Samtidigt vägrar Ukraina att uppfylla de förutsägelser som olika ”experter” gör. Redan 2014 förutsåg The Saker att Ukraina stod inför en omedelbar kollaps. Liknande förutsägelser har sedan upprepats i olika fora.

    Före den 24 februari kunde man läsa på lindelof.nu att Ryssland skulle aldrig militärt angripa Ukraina, det hade den kloke Putin garanterat. Den 24 februari fick vi sedan höra från ”experten” Scott Ritter att Ryssland skulle militärt knäcka Ukraina på en vecka, och han gav en noggrann redogörelse till hur detta skulle gå till.

    Om Ukraina kan återta Cherson kommer detta att räknas som en stor seger i Ukrainas ”fosterländska krig”. Det kommer också skapa problem för Krim.

    Lite off-topic kan nämnas att International Congress of Mathematicians, matematikens särklassigt viktigaste konferens, flyttades från St Petersburg till virtuellt format för några veckor sedan. Som lök på laxen för ryssarna tilldelades en ung ukrainsk kvinna, Maryna Viazovska, Fieldsmedaljen, matematikens mest prestigefyllda pris. Maryna fick sin gymnasieutbildning vid smått legendariska skola 145 i Kiev.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det är rätt märkligt att du, Mats Larsson, hela tiden mässar om vad Scott Ritter skulle ha förutspått. Hur många andra spågubbar har fått rätt? Ingen, vill jag påstå. Men du verkar ha snöat in på Ritter.

  22. Mats Larsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Jag vet inte exakt vad som menas med ”snöat in”. Jag har aldrig varit hemlig med mina militära meriter, vanlig svensk militärtjänst, i folkmun benämnd ”lumpen”, punkt. Scott Ritter har militära meriter som så vida överstiger mina så att en jämförelse inte är möjlig.

    Men jag har fördelen att jag kan gå till läggen, som Jan Myrdal brukade säga. Dessutom på lindelof.nu.

    Efter ett besök i Ukraina skrev jag den 19 januari 2015:

    ”Den ryska propagandan där kommer förr eller senare att börja ifrågasättas i den hårt prövade regionen, som Ryssland inte har för avsikt att annektera. Övriga östra regioner är lojala mot Kiev, vilket gör att en expansion mot Charkov, Dnepropetrovsk eller Mariupol skulle bli militärt mycket kostsam för ett redan försvagat Ryssland.”

    Anser du fortfarande att min bedömning för mer än sju (7) år sedan var felaktig? I så fall får du, eller någon annan här, att utveckla var min bedömning gick fel.

    Jag får ibland frågan om min uppfattning om Ryssland som forskningsnation. Jag har naturligtvis synpunkter, som jag måste anta att du också har Sven-Eric H, konstigt vore ju annars. Det största misstaget jag har identifierat är hur Putin med moskoviterna i spetsen misslyckades att göra Novosibirsk till ett världscenter för de teknologiskt kritiska röntgenvetentskaperna. Pengarna och det intellektuella kapitalet fanns, men visionen och viljan fanns inte. Jag är alltså, trots mina mediokra militära meriter, inte förvånad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.