PÅ LUNCHEKOT IDAG meddelades att Leif Strand (född 1942) avlidit efter en tids sjukdom. Stor saknad…
Leif landade i Östhammar med sin familj i början av 1980-talet och skapade genast runt sig ett dynamiskt musikliv, den blandade vuxenkören Strasndpiporna (där jag var med), barnkören Näktergalarna (där två av mina barn var med). Under flera år var det körövningar en gång i veckan, vårkonsert och julkonsert varje år. Till konserterna bjöd han in sina musikantvänner; Björn J-son Lind, Stefan Nilsson, Bo Westman (underbara pianister), Janne Shaffer och en gång hela Electric Banana Band till en konsert med Näkergalarna. Barnen glömmer det aldrig. Efter varje konsert var det fest, flera gånger hemma hon Leif och hustru Eva. Minns särskilt en gång då vi hade hejdlöst roligt. Minns inte varför, men det var en sån där kväll man aldrig glömmer känslan av. Leif och Eva älskade att bjuda generöst.
Leif kom alltså flyttande från Stockholm, där han redan hade en gedigen musikkarriär bakom sig med en lång rad skivinspelningar: En skiva (Leif Strands Kammarkör 1969), En skiva till (Leif Strands Kammarkör 1970), Var hälsad sköna morgonstund (1971), Sorgen och glädjen (Leif Strands Kammarkör 1971), Allt under himmelens fäste (1974), Göran Fristorp sjunger Nils Ferlin (1974), Folk som har sånger kan inte dö (Monica Zetterlund m.fl. 1976), Göran Fristorp sjunger Fröding (1977) och Fredag är en hemlig sång (1980).
Efter lite trevande inledning blev vi goda vänner. Han gjorde genomvacker musik och sa i en intervju jag gjorde med honom till Folket i Bild/Kulturfront att musiken är det närmaste Gud man kan komma. Han kom, som så många andra fina musiker, från en Missionskyrka i barndomen, hans låg i Bengtsfors, vilket hördes tydligt på hans dialekt. Där började han som klarinettist i den så kallade Strängmusiken. Han ville beröra människor med sin musik, och det gjorde han.
Många i Strandpiporna ville sjunga gospel, men det ville inte Leif. Han ansåg inte att vuxna svenskar klarade gospelns speciella gung och frimodiga weilande. Det skulle aldrig kunna bli riktigt bra. Svensk kör gör bäst ifrån sig i sin svenska körtradition tror jag han tänkte. Men på jul blev det också mycket Christmas carols, som ju ligger mycket närmare oss.
Han tyckte egentligen inte så mycket om mansröster. Därför var vi ganska få män i kören, mest kvinnoröster alltså. När jag ibland kom i gasen, tyckte han min tenorröst skar igenom för mycket och bromsade med tydliga vinkningar oss tenorer på översta raden. Han blev en tid väldigt förtjust i bulgarisk kvinnokörsång. Då fick kvinnorna sjunga ensamma och vi män fick titta på. Just detta stycke minns jag att de gjorde något av de sista Strandpipeåren. Fast denna inspelning är från senare datum och inte med Leif Strands kör.
Tänkte många gånger att jag skulle hälsa på dem i Hunnebostrand dit de flyttade efter Östhammar. En gång var jag faktiskt där och knackade på, men då var familjen borta. Det är dystert att det glesnar så i leden bland personligheter som betytt mycket för en i livet. Frid över Leifs minne, musiken och glädjen finns kvar som tur är. En hälsning i sorgen från mig och mina barn till familjen…
Musik och sång, det är tyst liksom i verkliga livet.
Knut L!
Tänk att du hade så nära kontakter med Leif Strand. Kul. Vi köpte Sorgen och glädjen på Konsum i Piteå (!) i början av 1980-talet. En alldeles underbar skiva – helt nära Gud.
Men, Knut, att han bromsade din tenorröst! Fräckt. Du skulle ha stampat med foten, blivit kränkt och anslutit dig till Donkosackernas kör. Där är det bara mansröster som gäller.
Tack för fina minnesord över Leif Strand.
Jag blir häpen över att jag inte ens hört namnet på din vän Leif Strand tidigare. En parallell finns på svt text som skriver – nästan varje dag – om US-amerikanska kultur- och musikstjärnor, som jag inte heller hört talas om.
Hur många människor finns det på planeten?
Fina ord om Leif! Jag var med i Strandpiporna och det var bästa körtiden i mitt liv. Du glömde nämna Anna-Karin Danielsson. En sån vacker flicka och tillika röst.
Tänk när vi spelade in Birger Norman. Vilket engagemang!