Som ”vänstersnajdare” på 70-talet var man ju noga inläst på ryska oktoberrevolutionen. Men en sak begrep jag aldrig: hur kunde denna relativt lilla grupp av bolsjeviker ta makten i det ofantligt stora område som sedan blev Sovjetunionen?
Att några hundra bolsjeviker kunde storma Vinterpalatset i Petrograd och störta den sittande regeringen var ju inte svårt att greppa. Men resten? Det gällde ju inte bara att administrera detta stora rike utan också i några år militärt slå tillbaka olika in- och utrikes försök att störta den revolutionära regimen. Även om bolsjevikerna hade haft mobiler och Internet hade det varit svårt. Så hur kunde dom?
En bok som jag nyligen snubblade över och inköpte, verkade ge svaret. Det är den brittiske historikern Robert Service Ryska revolutionen (Historiska Media, med förord av Kristian Gerner). Services slutsatser verkade så övertygande och tilltalade mig så mycket att jag, innan vågade tro på dem, forskade lite i vem han är.
Orädd historiker
När man går in på nätet finner man att den mesta uppmärksamheten kring Robert Service är centrerade kring hans biografi över Leon Trotsky från 2009. I den driver Service bland annat tesen att västvärlden idoliserat Trotsky och ger argument för att hade Trotsky blivit ledare för Sovjetunionen i stället för Stalin så hade det inte blivit något bättre. Detta råkar nu sammanfalla med min egen, lite ytligt, grundade uppfattning (bland annat efter erfarenheter av svenska ”trotskister”).
Så Service kan ha rätt eller fel, men det är tydligen en kille som inte är rädd för att sticka ut hakan. En historiker i min smak.
Nå, vad säger han nu om ryska revolutionen?
Lenins och partiets roll
Service påpekar att hur mycket vänster- och högerskribenter än varit oense om orsakerna till oktoberrevolutionen så har de varit ”rörande överens” om Lenins roll. Utan honom hade det inte blivit någon revolution: ”Kampen för ett revolutionärt Ryssland fördes mellan en politisk elit och de andra radikalerna: mellan bolsjevikpartiet och de andra socialisterna … Lenin dominerade partiet och partiet dominerade massorna. Så brukar det heta i alla böcker.
Service vill inte lyfta ut Lenin och bolsjevikpartiet, utan snarare ge dem rimligare proportioner. Massorna var, enligt Service, inga viljelösa offer för den politiska eliten. Bolsjevikpartiet tillhandahöll bara de politiska paroller som närmast anslöt sig till arbetarnas, soldaternas, matrosernas och böndernas krav. ”Det leninistiska maktövertagandet var alltså en enkel uppgift – massorna hade redan svarat för förarbetet.”
Historia ”underifrån”
Service grundar sig här på historisk forskning de senaste tre decennierna, vad han kallar ”historia underifrån” och ”social historia”. Det lär ha börjat på 70-talet och är i den bredare historien mest förknippad med namnet Emmanuel Le Roy Ladurie och hans bok om den medeltida franska byn Montaillou (1975).
Enligt Service (född 1947) var det vid den här tiden unga historiker som började fråga sig om det också i modern historia var tillräckligt att inrikta sig på statsledningens politik när man skulle skaffa sig en bild av vad som hände på lägre nivåer och ute i samhället.
På det här stadiet vill jag själv dra ett strå till stacken. Mina första böcker om Österrike mellan Hitler och Mussolini och Vi är förrådda – Tjeckoslovakiejs undergång 1938 utgavs 1978 (Ordfront) men kom till 1976-78, alltså just den tiden Service hänvisar till. Trots att jag då inte hade någon aaaaaning om vad ”unga historiker” i universiteten tänkte på, så innehöll dessa två böcker massor av bilder, fakta och stämningar från ”de breda lagren”.
Folkets påverkan ”uppåt”
Egentligen var det en tillfällighet att det blev så, ty det berodde mycket på att en av mina främsta källor vad den brittiske journalisten Eric Gedyes Fallna bastioner som innehöll levande ögonvittnesbeskrivningar av hur vanligt folk reagerade i Wien och Prag de ödesdigra dygnen. Men utan dessa skildringar, som jag kompletterade ur samtida tidningsreferat och memoarböcker, hade det inte blivit några böcker på Ordfront.
Men det som först framstått som en ”extra krydda” till traditionella beskrivningar av Hitlers, Schussniggs, Beneš, Chamberlains och andras göranden och låtanden, visade sig snart rymma sin egen dynamik. Vad som saknats i 99% av tidigare skildringar av ”Anschluss” och ”Münchenöverenskommelsen” var just hur folkliga rörelser påverkade politikerna, påverkade ”uppåt”. Detta gällde i synnerhet de dramatiska dagarna 20-28 september 1938 då en hel del av de tyska och brittiska storpolitiska manövrerna blir obegripliga om man endast ser dem genom konferenserna mellan Hitler och Chamberlain.
Finska gerillabönder
Jag tror att jag i olika presentationer vid den här tiden (FiB/K m fl) framhöll det ”nya” i mitt grepp, omedveten om trenderna i utländska historikerkretsar. Den ryska truppstationeringen (12 000 man) i mellersta Sverige 1743-44 kan inte skildras utan en kartläggning, så gott det går att göra, av den folkliga stämningarna. Den ger en bra bakgrund till de beslut som togs på ”högre ort”. Detta gäller än mer i boken om 1808 Gerillakriget i Finland där den folkliga motståndskampen, nästan totalt nertystad, höll på att vända krigets och historiens utgång. I Kuppen i Prag lyckades jag bara delvis fånga de folkliga tjeckiska stämningarna, men mycket mer än vad som brukas när den händelsen behandlas.
Slutsatser
Det är ju roligt att så här på sin ålders höst få veta att man för 30 år sedan arbetade i en progressiv akademisk tradition. Men viktigare är den slutsats jag drog redan då: den konventionella historieskrivningen, bland annat om storpolitiska händelser, skildrar ”massorna som viljelösa offer” (Service). Österrikarna och tjeckerna satt 1938 inte bara framför radioapparaterna nervöst väntande på vad ”di Store” skulle besluta; de var ute på gatorna och demonstrerade. De finska (och finlandssvenska) bönderna i 1808 års Finland väntade inte alltid på att prästerskapet skulle meddela de senaste ukaserna från Åbo, de var ute och kämpade i skogarna för att värna den lilla frihet de hade.
Service bok om Ryska revolutionen ger genom detta ”folkliga” angreppssätt helt nya dimensioner till en omstridd historisk händelse där man inte trodde att något nytt någonsin skulle komma fram.
