I någon bok i matematisk statistik läste jag en liten kommentar i förbigående om faran av att läsa biografier, speciellt biografier över framgångsrika män eller kvinnor, och i synnerhet självbiografier. Det är nämligen lätt att tolka föremålens framgångar, som följder av alla de påstått kloka beslut, som de fattat vid olika stadier i sitt liv. Boken varnade: kanske beror en mycket stor del av deras framgång bara på ren tur?
Efter ryska revolutionen 1917 har miljoner människor läst böcker och artiklar om och av Lenin, dels av intresse, men ofta för att lära sig hur man genomdriver en revolution, eller åtminstone en politisk förändring. Lenins skrifter blev ett slags politiska kokböcker. Under 1920-talet uppstod i Sovjetunionen en politisk vetenskap kallad marxismen-leninismen, som snart urartade till ideologi. Enligt den skedde Lenins och bolsjevikernas maktövertagande planmässigt hösten 1917. Det fanns inget utrymme för slumpartade händelser: den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital fick sin lösning i den ryska revolutionen.
Den antikommunistiska historieskrivningen och propagandan är en spegelbild av denna syn, där ”hjältarna” Lenin och hans bolsjeviker nu blivit ”busarna”. Kerenskij och hans icke-kommunister spelar rollerna av de tragiska hjältarna. Genom att historieskrivningen till höger och vänster koncentrerat sig på de klassmässiga motsättningarna har elementet av slumpmässiga faktorer kunnat minimeras. Den ryska oktoberrevolutionen framstår då i bägge versionerna som antingen en följd av genomtänkt strategi eller som en kommunistisk konspiration. I båda historieskrivningarna tonas den del av konflikten 1917 ner, som jag menar var den bestämmande politiska huvudmotsättningen: inställningen till det krig som just pågick.
Utan att på något sätt förneka att den grundläggande motsättningen arbete–kapital, framstår den konkreta huvudmotsättningen 1917 som den mellan de som ville fortsätta kriget, antingen för att segra eller för att åtminstone tvinga fram en fred, eller få slut på kriget till vilket pris som helst – även med stora territoriella förluster. Med denna syn ges det slumpartade elementet mer utrymme. Jag hoppas kunna visa detta i en mängd exempel från våren, sommaren och hösten 1917.
Till avdelningen slumpartade händelser kan vi också klassa politiska beslut som togs av Lenins motståndare, men ofta fick rakt motsatt effekt. Den brittiske journalisten Stephen Graham skriver i en av de första stalinbiografierna: Stalin, An Impartial Study of the Life and Work of Joseph Stalin, att det inte var Trotsky och Stalin som drev på den bolsjevistiska revolutionen, utan den inkompetente statschefen Alexander Kerenskij.
Graham träffade 1924 den legendariske målaren Ilja Repin (1844-1930), som berättade för honom att han senhösten 1917 höll på att måla Kerenskijs porträtt. Statschefen satt modell för honom i ett rum i Vinterpalatset, regeringens huvudsäte. Men en dag kom inte Kerenskij. Repin vandrade runt från rum till rum för att hitta honom. Hans vakter var också borta. Det visade sig att Kerenskij hade flytt från Vinterplatset för att undgå de annalkande bolsjevikerna. Oskattbara konstskatter och ornament av guld och silver fanns fortfarande i salongerna, men inte en själ fanns för att vakta dem.
– Det var ett ögonblick, sade den 80-årige konstnären till Graham, då makten låg bland smutsen på gatan likt en tappad juvel, och ingen brydde sig om att plocka upp den.
Men Lenin och bolsjevikerna tog tillfället i akt. De i stort sett bara promenerade in i Vinterpalatset och tog makten. Ute på stan var det knappast någon som märkte något. Spårvagnarna gick som vanligt, restaurangerna var fulla och på något ställe var det stor konsert. Man har svårt att frigöra sig från att det var något farsartat över ”oktoberrevolutionen” Kanske var det därför som man 1920 måste uppfinna stormningen av Vinterpalatset och sedan uppmuntra Sergej Eisenstein till sin film Oktober – tio dagar som skakade världen?
Den avgörande revolutionen, den som inte berodde på tillfälligheter och inte var farsartad, var det inbördeskrig som bröt ut året efter. Men det är ett annat år och en annan historia.
