1917 (9) Hade Lenin tur?

Lenin framför Smolnyjinstitutet, målning av Isaak Brodskij. Hur mycket av Lenins och bolsjevikernas framgångar byggde på medvetna politiska beslut och hur många på ren tur?

I någon bok i matematisk statistik läste jag en liten kommentar i förbigående om faran av att läsa biografier, speciellt biografier över framgångsrika män eller kvinnor, och i synnerhet självbiografier. Det är nämligen lätt att tolka föremålens framgångar, som följder av alla de påstått kloka beslut, som de fattat vid olika stadier i sitt liv. Boken varnade: kanske beror en mycket stor del av deras framgång bara på ren tur?

Efter ryska revolutionen 1917 har miljoner människor läst böcker och artiklar om och av Lenin, dels av intresse, men ofta för att lära sig hur man genomdriver en revolution, eller åtminstone en politisk förändring. Lenins skrifter blev ett slags politiska kokböcker. Under 1920-talet uppstod i Sovjetunionen en politisk vetenskap kallad marxismen-leninismen, som snart urartade till ideologi. Enligt den skedde Lenins och bolsjevikernas maktövertagande planmässigt hösten 1917. Det fanns inget utrymme för slumpartade händelser: den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital fick sin lösning i den ryska revolutionen.

Josef Stalin läser något i en av volymerna i Lenins Samlade Verk som om de givit honom en gudomlig uppenbarelse. Här ges det inget utrymme för nyckfulla tillfälligheter.

Den antikommunistiska historieskrivningen och propagandan är en spegelbild av denna syn, där “hjältarna” Lenin och hans bolsjeviker nu blivit “busarna”. Kerenskij och hans icke-kommunister spelar rollerna av de tragiska hjältarna. Genom att historieskrivningen till höger och vänster koncentrerat sig på de klassmässiga motsättningarna har elementet av slumpmässiga faktorer kunnat minimeras. Den ryska oktoberrevolutionen framstår då i bägge versionerna som antingen en följd av genomtänkt strategi eller som en kommunistisk konspiration. I båda historieskrivningarna tonas den del av konflikten 1917 ner, som jag menar var den bestämmande politiska huvudmotsättningen: inställningen till det krig som just pågick.

Utan att på något sätt förneka att den grundläggande motsättningen arbete–kapital, framstår den konkreta huvudmotsättningen 1917 som den mellan de som ville fortsätta kriget, antingen för att segra eller för att åtminstone tvinga fram en fred, eller få slut på kriget till vilket pris som helst – även med stora territoriella förluster. Med denna syn ges det slumpartade elementet mer utrymme. Jag hoppas kunna visa detta i en mängd exempel från våren, sommaren och hösten 1917.

Till avdelningen slumpartade händelser kan vi också klassa politiska beslut som togs av Lenins motståndare, men ofta fick rakt motsatt effekt. Den brittiske journalisten Stephen Graham skriver i en av de första stalinbiografierna: Stalin, An Impartial Study of the Life and Work of Joseph Stalin, att det inte var Trotsky och Stalin som drev på den bolsjevistiska revolutionen, utan den inkompetente statschefen Alexander Kerenskij.

Graham träffade 1924 den legendariske målaren Ilja Repin (1844-1930), som berättade för honom att han senhösten 1917 höll på att måla Kerenskijs porträtt. Statschefen satt modell för honom i ett rum i Vinterpalatset, regeringens huvudsäte. Men en dag kom inte Kerenskij. Repin vandrade runt från rum till rum för att hitta honom. Hans vakter var också borta. Det visade sig att Kerenskij hade flytt från Vinterplatset för att undgå de annalkande bolsjevikerna. Oskattbara konstskatter och ornament av guld och silver fanns fortfarande i salongerna, men inte en själ fanns för att vakta dem.

Ilja Repins ofullbordade porträtt av Rysslands statschef Alexander Kerenskij strax innan han flydde från Petrograd.

– Det var ett ögonblick, sade den 80-årige konstnären till Graham, då makten låg bland smutsen på gatan likt en tappad juvel, och ingen brydde sig om att plocka upp den.

Men Lenin och bolsjevikerna tog tillfället i akt. De i stort sett  bara promenerade in i Vinterpalatset och tog makten. Ute på stan var det knappast någon som märkte något. Spårvagnarna gick som vanligt, restaurangerna var fulla och på något ställe var det stor konsert. Man har svårt att frigöra sig från att det var något farsartat över oktoberrevolutionen Kanske var det därför som man 1920 måste uppfinna stormningen av Vinterpalatset och sedan uppmuntra Sergej Eisenstein till sin film Oktober – tio dagar som skakade världen?

Den avgörande revolutionen, den som inte berodde på tillfälligheter och inte var farsartad, var det inbördeskrig som bröt ut året efter. Men det är ett annat år och en annan historia.

... är läst 263 gånger!

  5 kommentarer for “1917 (9) Hade Lenin tur?

  1. Håkan Sandin skriver:

    Numera är Lenin ifrågasatt som politiker. De finns de som hävdar att han var betald av den tyska underrättelsetjänsten för att stoppa kriget på östfronten. Personligen ogillar jag att man dyrkar en person så mycket att man balsamerar kroppen och placerar den i ett mausoleum. Men det är väl baksidan av upplysningstiden, den franska revolutionen 1789 och ateismens framväxt.

    Jag ser den kristna civilisationen från Ryssland till Amerika som en helhet. Min världsbild är inte kompatibel med islam och dess sharialagar eller med hinduismen i Indien. Däremot känner jag större samhörighet med de buddhistiska länderna i Asien.

    Gudomliga mirakler sker hela tiden även om de inte rapporteras i medierna.

    Ett aktuellt exempel är miraklet i Fatima 1917, som inte kan förklaras vetenskapligt, och dess profetia; att Rysslands omvändelse från kommunism till kristendom kommer att rädda den europeiska civilisationen, vilket jag förmodar att också en del ateister kan skriva under på.

  2. Bo Persson skriver:

    Håkan Sandin!
    Om du menar att det atlantistiska Europa som vi har idag kan bli hela Europa, håller jag inte med dig. Sedan vi fick detta Europa 1945 har Europa tvärtom varit kluvet. Och idag tycks det ibland vara mer kluvet än någonsin. Har vi t ex i Sverige någon gång haft en så aggressiv krigsminister som vi idag har i atlantisten Peter Hultqvist?

    Jag drar raskt igenom hela vår historia ända till Olof Skötkonung för tusen år sedan och den förste, som vi vet, var såväl Svealands konung som Götalands och som förutom att han var gift med en vendisk prinsessa gifte bort sin äldsta dotter med en storrysk furste.

    Nåja, det är inte därför jag tror att Peter Hultqvist och hans atlantistiska vänner runt om i Europa ändå ytterst bara är en samling tomma tunnor utan det är för att Ryssland idag är ett annat Ryssland än det var 1945 och att Amerika på samma sätt idag är ett annat Amerika än det var 1945.

  3. Björn Nilsson skriver:

    Det är lättare att planera det förflutna än framtiden. Naturligtvis planerar man inte det förflutna, men man tar in det som hänt i sitt eget agerande. En revolutionär i Ryssland på 1910-talet torde tänka en del på Pariskommunen och den tyska revolutionen 1848-1849 och inarbetat erfarenheterna därifrån i sitt eget tänkande. Framtiden ses med det förflutnas blick. En sorts politiskt “stigberoende” alltså.

    Att veta vad som händer framöver är betydligt knepigare. Det måste ju vara svårt att i februari veta att juli 1917 skulle vara så svår för bolsjevikerna att Lenin måste fly till Finland (och skriva “Staten och revolutionen”) men att general Kornilovs försök till kontrarevolutionär kupp strax därpå skulle driva stämningen i Petrograd åt vänster och möjliggöra Oktober. Möjligen kan man säga att det fanns en bolsjevistisk generalplan (“vi fixar en revolution!”) men utförandet hängde på serier av improvisationer och positiva eller negativa händelser som inte kunde förutses i partiprogrammet.

    Sedan kan man ju alltid spekulera om hur olika personer påverkar utvecklingen. Om Lenin försvunnit men Stalin styrt utvecklingen 1917, hade bolsjevikerna varit lika djärva vad det gäller omedelbart maktövertagande? – Inte säkert. Andra ledande bolsjeviker ville definitivt inte ha någon oktoberrevolution, så de kanske inte var informerade om planen – som jag alltså inte tror fanns.

  4. Håkan Sandin skriver:

    Bo Persson!
    Men också Trump förföljs, avseende de “ryska kontakterna”, på ett sätt som gör att åtminstone jag baxnar. Hur kunde Ryssland påverka vem de amerikanska väljarna röstade på i presidentvalet och vad är det man egentligen är rädd för?

  5. Bo Persson skriver:

    Håkan Sandin!
    Jag skulle vara mer förvånad om Trump inte jagades på det sätt han idag jagas. Om man som amerikansk president ifrågasätter det världsledarskap som USA sedan andra världskrigets slut utövat, så finns det nog inte några gränser för vad man kan råka ut för.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.